Näst sista dagen. Känns lite vemodigt med tanke på hur skönt det har varit här. Någonstans gnager det i mig att det inte spelar någon roll hur mycket tid till eftertanke man haft eller att man fått backa undan och titta på allt lite från sidan, om man ändå åker hem och fortsätter i samma spår.
Givetvis drar jag ju då slutsatsen att jag måste göra lite nya spår och då kontrar mitt huvud med att det inte är alldeles enkelt. När man var yngre var det på något vis enklare att förändra. Nu är besluten något mer avgörande och av lite annan karaktär. Eller är det bara jag som blivit feg? Snarare skulle jag nog kalla mig mer velig och att jag har svårare för att bestämma mig. Det i sin tur kan ju bero på att besluten är mer avgörande.
Ja, ni ser. Kallar detta för min 'mind walk'. Ser ju dock att det är en promenad lite i cirklar ;)
Igår kväll var vi ute och shoppade lite. Hann med en djup fotmassage också och dessutom en fotskrubb på stranden på eftermiddagen. Ja, vi har varit på massage nästan vaje dag! Det har kostat mellan mestadels 50-60:- ibland 100:-. Men ponera att de kostat i snitt 70:- och att vi varit 10ggr = 700:-. Det är ju nästan vad 1h kostar hemma.. Det är inte konstigt att många åker till Thailand. Säkert med vädret - alltid runt 30 grader och sol. Enkelt att hitta hotell och billigare med boende än på många andra ställen. Lugn och skön atmosfär. Enkelt och billigt att åka runt och göra saker (ex hyra moppe 1 dygn 40-60:-). Billig mat och dricka. Vår middag igår kostade 590 baht = ca 130:-. Då tog vi en drink, två shakes och en iskaffe + massaman och panengcurry. Man kan leva gott här helt enkelt! Sen finns det en baksida, men trots allt ser man, eller jag, inte mycket misär. Visst, det kan vara skitigt och endel bor fattigt i hyddor. Men. De verkar inte olyckliga. Sedan är det säkerligen helt annorlunda i ex Bangkok med gatubarn och människor som inte har något hem eller mat för dagen.
Kanske borde man vara tacksam för det faktumet, det man har, istället för att gå en mind walk om vad man vill ändra och ha mer. För det är väl så vi ofta gör, blir aldrig nöjda. Men att sträva framåt måste ju ändå vara utvecklande. Det är svårt detta. Det känns rätt att njuta och ta vara på det man har, men man måste ju ändå sträva vidare, framåt. Känns lite som motpoler att säga så, eller?