Den där känslan när man tycker det är skönt med svalare och sämre väder, så man kan stänga in sig inne med gott samvete!

Märker att jag som alltid varit sommarfantast helt plötsligt börjar se en mening med årstiderna. Det är underbart när våren och sommaren kommer, och nu tycker jag det ska bli härligt med höst. Förutsatt att det är fina soliga regnfria höstdagar. Får väl se hur det går med det på småländska höglandet.. Vintern har jag dock svårt för, säkerligen mycket pga hästlivet, kallt och inte alltid så härligt i stallet. Men framförallt Mörkret. Jag skojar inte när jag säger att jag har ångest för det stundande mörkret... Och det blir nog än mer påtagligt i år när vi bor ute på landet och har en hund som ska promeneras! I stallet blir det nog bättre i år, tack vare ridhus och solarium. Nå väl. Det rer sig nog och jag ska försöka ta vara på tjusningen med alla årstider. Tex så ska alla samlas hos oss och fira jul i år, det ska bli sjukt mysigt!

Ligger i solstolen och bara är. Imorgon är det dags att börja jobba igen, fyra veckors semester har blåst förbi i en väldig fart. De två första på Öland var det mest välinvesterade! Det har varit skönt att vara hemma ett par veckor, med några avstickare, men det blir inte semester-feeling på samma sätt. Men vi har fått endel gjort här hemma vilket är bra. Skrapat och målat fönster, slipat och målat stolar. Köpt nytt matbord och en utemöbel till glashuset.

Per har en vecka semester till så kanske kan vi komma iväg till Öland över en långhelg, jag kan förhoppningsvis styra jobbet så det passar.

På IVF-fronten intet nytt. Att byta landsting blev så mycket krångligare än vi kunnat ana och medförde ett uppehåll som vi helst hade sluppit. Men vad gör man? Att det sen blir mer uppskjutet pga 'semesterstängt' är nästan mer vansinne. Men man börjar lära sig att inte lägga energi på något man inte kan påverka.. Så nu är det bara att vänta tills det är dags med nya sprutor och nytt äggplock, vi har ju använt våra två frysta. Mentalt var det kanske bra med en paus. Det är påfrestande och man slängs mellan hopp och förtvivlan. Maktlöshet och obesvarade frågor. För ingen vet ju varför det inte går vägen. Slutar celldelningen? Fäster det inte? Fäster det och sen går något fel? Om man ändå visste!

Jahaja. Kanske kan jag inte separeras från den här bloggen trots allt. Kan redan nu säga att det finns egentligen inte speciellt mycket tid för att blogga, men ändå ett behov. Det händer ju lite i livet. Gör det inte alltid det, som vuxen? Är vuxenlivet någonsin en räkmacka? Det verkar inte så, men för all del - det är verkligen toppar och dalar nu. Så mycket som är fantastiskt, men också mycket motvind.

Flytt, IVF, hundvalp och så min stora fyrbenta guldklimp. Det som absolut suger musten ur mig mest är IVFen. Vi är inne på 3e försöket nu efter ett färskförsök och de två sista är FET. Efter detta, får vi börja om med nya sprutor och äggplock om det inte blir något. Då kommer det bli riktigt tungt.

Innan man är inne i detta så förstår man inte hur mentalt jobbigt det blir. Många säger ju att "det går ju inte direkt naturlig väg heller, man får ju försöka ett tag". Ja visst. Skillnaden är att vi försökte 1 ½ år INNAN vi började med IVF. Nu har det alltså gått över 2 år. Det är inte kul. Skillnaden nu är också känslan av att inte vet om det någonsin kommer gå. Sprutor. Tabletter. In och ut på ultraljud. Och stressen över att man får tre försök (exkluderat ev FET).

Det är bara jobbigt. Även om man är oerhört glad för att den här möjligheten finns.