För det första kunde jag inte rida den sista tiden av stimuleringen. Hade ju typ tjugo mer eller mindre mogna äggblåsor i äggstockarna, i jämförelse med 1 i vanliga fall :D Man blir uppsvullen och lite öm. Sedan var det äggplock och då har man ont några dagar = ingen ridning. Sedan var det återförande och efter det bestämde jag mig för att inte rida på åtminstone 1 vecka, för att inte riskera något. Så det blev ca 2 veckor jag inte red alls, men kunde ju ändå jobba försiktigt från marken. Nu var vi framme i mitten av december-16. Sedan red jag som vanligt fram till 11 januari när jag fick min första blödning (v.8). Efter det drog jag ned lite på de hårda träningspassen där jag satt ned mycket i traven. Innan jag blev gravid sade jag att i princip inget kunde få mig att sluta rida, men det fick jag ju äta upp. När man väl blivit gravid via IVF efter att ha försökt i 3 år, då kan jag lova att man inte vill riskera någonting... Dessutom började jag må otroligt illa där i januari vilket gjorde det svårt att rida också. Sedan v.13 kom nästa störtblödning och då blev det helt ridförbud. Tog hjälp av andra som kunde rida honom lite men från mitten av februari till slutet av mars fick han en lugn period. Illamåendet och tröttheten gjorde att min energi räckte till mockning och fix men oftast inte så mycket mer. Det helt sjuka är att jag inte ens hade sug efter att rida. Men illamåendet har påverkat mig fruktansvärt mycket, har varken kunnat eller velat göra sånt jag brukar. Men att inte sakna stallet, det var som en riktig käftsmäll för mig, jag som inte ens brukar vilja vara borta från stallet en dag!
Tog beslutet att låna ut honom på foder i 1 år och efter några veckor bestämdes det att han skulle flytta till en toppenfamilj som bodde 3km bort, kändes som en lättnad att få ha honom så nära! För jag visste ändå att den dagen han åker, även om jag inte har sug efter att rida, så skulle det bli mycket tårar. Jag saknar min hobby, att mysa med min stora mule, träffa honom varje dag och att VILJA vara hos honom varje dag. Känns som att jag är en svikare. När jag var på semester strax innan han skulle flytta så sjönk allt in. Lite som en chock att ha förlorat det som alltid varit min stora passion. Att inte veta om känslan kommer tillbaka? Har tom tänkt tanken att inte ha egen häst, utan vara medryttare. Men hur i hela världen skulle jag kunna sälja min stora kärlek?! Vet att folk säljer hästar dagligen, men det känns som att jag har ett så himla speciellt band till denna häst.
Nu är det ca 3 veckor sedan han flyttade. Jag har fortfarande inget direkt sug efter att rida. Vill nästan inte titta på ridsport på tv eller på instagram. Är förvånad över hur lite jag saknar det? Men jag saknar min mule otroligt mycket. När jag var där senast kom tårarna så fort jag såg honom. Mitt hjärta! Min stora kärlek! Saknar honom eg så det gör ont, saknar vår underbara relation. Och då kände jag, såklart kommer allt tillbaka sen, när jag mår bättre. Det måste det! Sen måste man vara realistisk, och med en liten kommer jag absolut behöva en medryttare. Men eg ska jag inte deppa och vara ledsen över detta nu, det har löst sig så himla bra med en familj som jag vet tar hand om honom, jag får åka dit och hälsa på honom när jag vill och i april nästa år kommer han till mig igen. Då kommer bebis vara ca 7 månader och jag tror det kommer kännas skönt att kunnat ha fokus på vårt nya liv den tiden, utan dåligt samvete för att inte kunna ge hästen den tid jag vill, eller för att vara borta hemifrån.
