Tentaångest?

Minsann, nu börjar den krypa sig på. Som alltid i slutet av en termin. Det börjar på tenta och slutar på ångest, och stavas tentaångest. Så vad gör man åt den? Pluggar. Vad gör Jenny åt den? Ingenting. Åh jag orkar bara inte. Måste sluta vara så likgiltig och less. Måste inbilla mig att "jo-o jenny, gewd va kewl jag tycker detta äer". (märk att jag är östgöte?)

Fan.

Var hos mormor i lördags. Alltså vid graven. Ligger hon verkligen där? Vi pratade lite, hör henne så väl inne i huvudet. Det går upp mer och mer för mig att jag aldrig mer få se henne, prata med henne, krama henne. Allt blir jobbigare för varje dag som går. Var nästan rädd för mig själv i lördags. Nej, jag är inte psykiskt instabil och nån knäppgök. En känsla av att vilja slita ut allt där inne, allt som gör ont, alla känslor, att skrika som Ronjas vårskrik och slå omkring sig och leka boxare kan nog hända alla ibland.

Visst skulle det vara intressant att veta precis vad andra människor tycker och tänker om en själv? (eller inte) Jag kommer aldrig nånsin lära mig att inte vara så nyfiken.

Nu blajjar jag bara massa skit. Men har inget bättre för mig för tillfället.

Har ni nånsin känt så mycket så ni inte vet vart ni ska göra av allt? Det har jag. Just nu faktiskt. Det är helt överväldigande. Jag trodde inte detta fanns på riktigt. Ni vet sånt där som alla drömmer om. Att hitta det perfekta. Inte bara en eller två saker, utan allt. Det är bara så himla mycket kärlek. Väck mig aldrig, tack. Jag pratar sällan om "framtiden", även om jag tänker på det. Min tanke har varit att om jag ska leva med nån, så ska det vara nån som ger mig "känslan" även när jag är 45. Det måste finnas. Pirr i magen liksom. Detta känns så, nu. Jag väljer hellre att uttrycka det i ett enda ord: Potential. Galet mycket.

Gnäll inte över mitt tjat om kärlek. Är man tokkär så är man! Och förresten så är du bara avundssjuk ;)

Förresten, min tå gör fortfarande ont. Glöm inte det!! (?)

Är det tragiskt eller tragiskt när man suttit så mycket vid datorn så man får ont i handen? Jag gissar på att det iaf är relativt tragiskt.