I promenaden som gavs i ett vinterfruset landskap hade besvikelsens blandade trötthet uppdagats. Hon vandrade planlöst och oförstående med frostat ansikte och visste att hon inte fann sig i doldhet som genererade ilskna skubbsår. Hon vände ryggen till och varje gång hon slöt sina ögon rev smärtan i bröstet likt ett vilt djur med avsikt att skada och hon följde nattens andetag inifrån sin avgrund. Hon visste att tankar och känslor fastkedjade inuti en själ aldrig gick att undkomma. Hon skrek inuti och vilken väg hennes tankar än tog mynnade de oavbrutet ut i en osäker rädsla och undran. Med tårar som runnit i otid frågade hon hur det vore möjligt att vika av från en väg med smak av honungsdagg som kunde leda henne till tvåsam fulländning. Hon stannade tvärt och sansade sin hävande bröstkorg och ropade efter luft i en önskan om att orka.
Vattendropparna spelade för henne och händerna nuddade vid den tärande kalla vattenytan. Vattnet rann mellan fingrarna och hon försökte i självförsvar få känslan att följsamt porla av henne. Hon förde sina händer mot ansiktet och lät vattenkristallerna sluta ögonen och fukta de darrande läpparna. Frusen bannade hon sig själv som låtit delar av henne sippra ut för att uppslukas när det ändå föranledde mer smärta än rådande njutbarhet i närhetens ögonblick. Två händer flätade i varandra som vore det svårare att släppa taget. Hon stängde av ljuset, tog ett djupt andetag och förde sitt blödande hjärta mot det snöbeklädda täcket och skrev historiens slut i marken.
..om framtiden talar osäkerhet, står då inget hopp att finna..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar