Hon släckte varje ljusglimt och välkomnade natten. Där inne fanns ikväll inget ljussken, ingen kunde hitta henne förutom mörkret. Hon sänkte huvudet och håret föll fram över ansiktet. Hon kände på känslan av förtvivlan, skrapade den argt från huden. Sargad in till djupet förstod hon att drömmen kanske fanns för långt bort. Insikten droppade salt ur hennes ögon och spred sig över hennes missförstådda vilja.
Hon satte sina bara fötter mot den sönderregnade marken och gav sig av i en egentlig flykt mot känslor som skakade hennes revben som vore det galler med avsikt att förhindra känslomuren att brista. Hon ville gå mot ån och rannsaka varje andetag som givit liv till orden. Blött klistrade sig håret mot hennes ansikte och hon satte sig på bron för att låta himlen iaktta henne. Vitnande knogar vittnade om hur hennes uppgivenhet hade bitit sig fast i en förtröstande kropp. Blicken av en skör varelse speglades i tidens porlande vatten och nattens kyla började äta henne. Hon fäktade med armarna i en önskan att få vara ifred. Tidens förståelse och hon. Hon slöt sina händer, lade dem på bron och vilade kinden mot dem. Hon drog in benen mot kroppen och där låg hon, en flicka fylld av sorg över felen som uppstod ur tomma oförutsägbara längtans famnar. Hon hävde sig upp på sina knän. De murkna trädplankorna letade sig in i hennes sår. Hon vände sig mot vattnet och lånade i sina kupade händer näckens spegel. Hon förde sina våta händer tätt intill sina läppar och viskade att något hotfullt tärde på dropparna av livets passion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar