Jag är inte gjord för den här årstiden. Den reducerar mig som människa. Jag uppskattar skiftingarna som årstiderna för med sig. Den vackra hösten och den friska våren. Men mörkret. Fukten. Och element som inte fungerar som de ska. Och adventsljusstakar med den traditionella problematiken med att hitta vilken lampa som gör att de inte lyser. Detta i kombination med en utarbetad Jenny leder till vinterångest.

Jag kan inte förstå hur det kan skifta så fort. I fredags kände jag mig utvilad och mycket nöjd med tillvaron. Idag känns det som att min hjärna och kropp strejkar. Handlingsförlamad. Dyster. Hej panikångest! Den enda tanken som maler i mitt huvud nu är att jag måste komma bort lite. Koppla bort. Är utmattningen bara inbillning? Tillfällig? Är jag vek? Eller är det på riktigt? Hur ska man veta?

Man går på högvarv och sen lugnar det sig lite och man kopplar av, är det då bakslaget kommer? Varför? Det är ju lugnare nu?! Men jag vet hur jag är, när jag är mitt uppe i det varken känner man efter eller reflekterar. Det finns inte tid för det.

Jag borde åka på semester. Men hur ska jag kunna det när jag helt enkelt inte kan komma ifrån? Just nu ställer jag mig nästan frågan om jag någonsin kommer få tillfälle att vara ledig. Det är nog det som gör mig mest utmattad av allt. Att inte veta när jag kan få koppla av.