Mycket i nervbanorna. Vet varken ut eller in upplever jag det som. En ekvation utan svar. När det växer inom mig kramar det ut varje litet andetag. Stillestånd i ett pågående uppror. På något vis har det vuxit in i mitt medvetande och påkallar nu min uppmärksamhet. Trots upprepade försök att resonera med mig själv och förmaningar om att inte förhasta så blir slutsatsen densamma. Och jag önskar att det vore annorledes.