Och där var helgen slut. Och där är det måndag imorgon. Och just här är söndagsångesten... Men jag har njutit av varenda minut av denna helg.

Jag är som en bergo(och?)dalbana i detta nu. Och dagarna dessförinnan och högst troligast även de kommande dagarna. Vissa människor behöver hela tiden nya saker eller händelser i livet för att må bra. Ena gången kan det räcka med att handla nya saker, nästa gång kanske det är en flytt, byta jobb, skaffa katt eller köpa ny bil. Jag vill påstå att jag inte är så, dels för att jag vet med mig att det är livets rutiner man måste kunna må bra i men även för att det är ett ohållbart beteende. Men. I detta nu funderar jag över endel förändringar. Ni vet när man pressar sig själv och accepterar saker, men sen helt plötsligt har man "fan i mig fått nog".. på ren svenska. Well, that's me! Det handlar inte om ett behov av att det ska hända saker - det handlar helt enkelt bara om en situation som börjar kännas ohållbar och en gräns som är nådd. Jag vill inte påstå att jag är likgiltig inför utfallet men att acceptera dessa premisser börjar kännas som om inte självmord så åtminstone en självdestruktiv livsföring. Det gör mig uppriktigt förbannad att en person fått mig att känna så inför något jag egentligen älskar.

Nothing will work

unless you do