När huvudet är ett enda stort kaos, då är det svårt att formulera någonting i ord. Inser att jag sitter oerhört fast i det jag v-i-l-l och glömmer vad jag h-a-r. Mitt i denna insikt finns massa frustration över att jag inte vet hur processen från det jag har, ska utvecklas till det jag vill. Jag sitter fast. Det är en kall högstämd rädsla. Idag har jag försökt förmedla med mitt inre om någon form av strategi för att navigera mig förbi när denna högfrekventa känsla föräter sig på mig.

Ja det var nog ungefär det. Annars kan man också säga att jag är galet trött på situationen och blir ännu mer galen på att den inte går att påverka omedelbart. Det driver mig till vansinne, men jag kan inte låta det gör det, eftersom att nuet inte blir lika smickrande då.