Sitter på ett försenat tåg, ca 40 min försenade från centralen. Det hemska är att det var på grund av en påkörningsolycka. Någon som hoppat framför tåget. Jag blir så illa berörd av sådant. Att någon tycker att livet är så fruktansvärt att man inte ser någon mening i att fortsätta leva. Jag undrar vart omvärlden fanns då? Hur mycket bryr vi oss egentligen om våra medmänniskor? Såklart bryr man sig om de man har närmast, men sen då?

Jag har en gammal bekant som för inte alls länge sen tog sitt liv. Det är så hemskt. Jag har svårt att förstå att man kan se det som en utväg. Eller fel. Jag kan förstå om personen själv ser det som en utväg även om jag själv känner att det är att "ge upp" "för enkelt". Det jag inte förstår är hur man kan göra så mot sina nära och kära. Hur man inte kan se att livet är ganska långt, och att det faktiskt kan ändras.

Nåväl. Måndag morgon är nog inte rätt tid för sådana reflektioner. Jag önskar bara att jag kunde rädda och hjälpa hela världen. Att jag kunde få visa att någon bryr sig alltid. Snälla, bry dig om andra människor lite mer. Var lite vänlig. För mig blir världen bara hårdare och kallare för varje dag. Folk kör nästan på varandra för att de har bråttom. Folk knuffar andra för att komma fram. Det känns som att människor ses som vandrande skal, men det finns faktiskt en människa där inne. En människa med ett bagage av olika slag. Känslor. Du kan aldrig veta hur någon annan har det så behandla alla som människor, inte som skal.