Sitter med fötterna i poolen och filosoferar lite. Min plan är att filosofera endel under semestern. Det är betydligt enklare här än hemma, där man har fullt upp i huvudet dagligen och sedan är alldeles för trött för att tänka en enda meningsfull tanke. En av mina funderingar handlar om just det, är det så det ska vara? Att man rusar genom sina dagar och så småningom sitt liv i 180? Min slutsats är, förmodligen inte. Om man på intet vis är kapabel att ha ett inre lugn mitt uppe i 180 knyck. Slutsats nr 2 är att om jag kan det, så har jag i vilket fall inte lyckats med det än. Allt är för splittrat för det. 

Det är ju en väldig kontrast detta, Thailand vs Stockholm. Det är fattigare här, skitigare, enklare. Ibland vackrare. Men utifrån att bara passivt studera så är det nog ändå lyckligare här. Eller fel ord kanske. Det är mer eftertänksamt och folk har mer ro här, inuti. Jämfört med Stockholm där alla (till viss del generaliserat, ja) stressar och har bråttom, kör mot rött, blir mer och mer själviska och sällan stannar upp och är eftertänksam och njuter av tillvaron. 

Man vill så mycket. Ska prestera så mycket. Jämför så mycket. Kanske ska vi bara ta hand om oss själva och varandra och må bra. Ändå kommer jag själv tillbaka till samma fråga i huvudet: hur ska jag kunna det? Jag har ett jobb som tar ett vissta antal timmar och engagemang i anspråk. Sen hur belastningen ser ut kan ju diskuteras. Men sen vill jag hinna träna ibland, vara i stallet, umgås med min sambo, vänner och familj och alla andra måste-göromål som ett hem kräver. Hur ska jag disponera min tid? Men tiden tror jag bara är halva lösningen. Andra halvan är hur det känns inuti. Är man lugn och tillfreds klarar man av allt ovan samtidigt som man njuter av det.