Min matte har jagat fasan på morgonen. Jag är väldigt nöjd med hennes insats. Jag har en fasan som spatserar runt och vill bli polare men han skriker något förfärligt och inte fattar jag vad han skriker om. Så mattes uppgift var att få tyst på den, på ett fredligt vis. Så hon letade upp den och försökte fördriva den ur hagen. Jag tittade såklart på när matte smög omkring bland nyponbuskarna. På håll.

Helt plötsligt kommer en flaxande skrikande fasan flygande ur en buske. Rakt mot mig! Jag trodde den skulle krocka med mig! Jag sprang iväg för att undvika frontalkrocken, han verkade inte ha koll på navigeringen. Matte skrattade åt hela synen. Nu har den retirerat och befinner sig åtminstone utanför hagen. Och jag är tuff igen. Tack matte!