Igår fick jag veta att min förra häst inte finns mer. Det var min första egna häst, Jag köpte henne -03 då hon var 1 år. Vi fyllde tom år på samma dag. Ni vet hur mycket min häst betyder för mig, därför var det ett riktigt jobbigt beslut när jag sålde henne -09. Det kändes som att sälja sitt barn. Jag hälsade såklart på henne men nu är det jättelänge sen. Jag har vid några tillfällen försökt komma i kontakt med hon som köpte henne men hon svarade först nu. Och berättade att de tog bort Dandi dec -12. Det var som att få en kniv i hjärtat och hjälp vad tårarna föll. Jag fick inte chans att säga hej då till henne. Det gör ont. Men på sätt och vis är jag glad att det inte var jag som ägde henne och var tvungen att ta beslutet. Hon hade urkalkningar och pålagringar i båda haslederna. Sen jag sålde har jag stött bort alla känslor av saknad och ibland ånger. Det blev för jobbigt att tänka på. Nu, när det kändes som att jag förlorade henne för andra gången kom allt ut.. Och det som känns mest jobbigt är att jag, som uppfostrade henne och var med henne så många år, inte sade hej då. Ont ont ont gör det! 

10 år blev hon bara :( Min lilla toka. Det är så hemskt. Och idag fick en bekant ta bort sin häst. Jag är lycklig varje dag över min häst och att han är hel. Ber till den som finns att be till att det får fortsätta så!

Nu har jag varit och pussat min stora älskade mule god natt. Tur jag åkte när jag gjorde, olycka och köer på E4 nu. Massa poliser. Verkade vara ungdomar inblandade. På ett ställe stod polisen framför en bil mot körriktningen, precis som att de stoppat den så. Nu ska vi se skavlan!