Är det någon mer än jag som känner att livet bara rullar på, och så står man själv som åskådare bredvid? Dagarna går, månaderna går. Till och med åren går. Jag har redan bott i Stockholm i två år?! Två år utan att kunna sväng hem när helst jag vill och vara i stallet hemma och äta mammas mat. Två år utan att träffa brorsan och brorsdöttrarna flera ggr i månaden. Två år utan att kunna gå ut och ta en drink med syrran och garva åt hennes stolligheter när som helst. Två år utan regelbundna promenader med Sara längs ån. Två år utan att snacka av sig om precis allt med Maria och jag har missat lilla tjejen som redan börjar bli stor. Det gör lite ont i hjärtat. Jag trivs bra i Stockholm, älskar Stockholm på så många sätt och jag skulle helst av allt vilja flytta alla hit. Men någonstans, när man ändå kommer vidare i livet och ska bilda familj, köpa hus osv så växer man nog ifrån Stockholm lite. Eller man glider isär. Kanske tackar vi för oss och letar oss närmre våra familjer. Det här är första gången som jag känner att det är svårt att genomföra dessa förändringar. Och jag kommer skulle sakna Stockholm. Förr har allt varit enkelt. Jag har sagt upp lägenheter, skaffat nytt jobb, flyttat och bara gjort det som fallit mig in. Men helt plötsligt är inte allt lika lätt, mer står på spel. Jobb för oss båda, köpa hus är inte lika enkelt som att bara byta lägenhet och där man köper hus är ju tanken att man verkligen ska vilja bo sedan. Eller så gör jag det svårare än det är?