Just hold me...

Snart är klockan slagen. Igår förstod jag. Kan inte sova nu. Sitter bara och väntar. Och är livrädd. Vad ska jag ta mig till? Mitt liv kommer rasa. Mormor är mitt liv. Mina 22 år. Ett liv utan mormor. Jag förstår det inte. Aldrig mer få svara "hej på dej!" Aldrig mer få känna hennes fingrar som kliar mina armar. Aldrig mer få säga "vad konstigt, tänkte precis ringa till dig" Aldrig mer få sitta i hennes kök och bara prata om livet. Aldrig mer få se henne skratta. Aldrig mer få höra henne skoja. Aldrig mer få höra henne säga "hur är det med min lilla jenny.." Aldrig mer få äte hennes goda mat Aldrig mer en jul tillsammans med Min Älskade Mormor Aldrig mer, aldrig mer Förlorar min enda fasta punkt i livet. Sitter och skakar och gråter. Aldrig kännt mig så ensam. Aldrig varit så rädd. Hon vill bara somna, jag vet. Jag vill att hon ska få det. Men har inte förstått innebörden av det förrän nu. Vet att jag alltid varit livärdd för döden. Kan inte förstå hur nånting bara kan... ta slut. Vara borta. För alltid.