Ska försöka sammanfatta vad jag känner: Ja precis. Känner mig helt tom. Utan känslor. Kan man göra sig så likgiltig? Enbart för att försvara sig själv. Det värsta är att nästan allt försvinner. Och det vill jag ju inte. Värre än att ta en remeron. Känner mig nästan..hemsk. Satt och grät i fredags, självklart gjorde jag det. För jag saknar min mormor. Folk säger att hon va ju gammal. Men. Spelar ingen roll hur gammal hon var, hon är lika borta för det. Borde köpa vattenfast mascara, blev fläckar på min vita soffa. Tittade på kort och mindes. Satt ensam och grät. Jag som bad, eller inte bad, men åtminstone upmärksammade hur jag ville ha det. En trygghet. Och till sist kom han, tryggheten själv. Tack. Betydde otroligt mycket. Syns inte på mig varken hur mycket det betydde eller hur ledsen jag är inombords, men nu är det sagt. Har en film inuti huvudet. Och mormor är med i varenda scen. För hon är huvudpersonen. Har alltid varit i mitt liv. Men samtidigt säger en röst, som jag inte vill höra, att "hon är borta för alltid..." Är hon det? Ja, på sätt och vis. Men för mig kommer mormor såklart aldrig vara borta. |
Accepterar jag att livet tar slut en dag? Vet inte. Förstår jag ens att mormor inte ens finns mer? Vet inte. Jag är för rädd för att känna efter. Så är det. Därav den upplevde likgiltigheten. Sov själv i lördags. Tankarna hörs så förbannat väl i ett tyst, mörkt rum. Men jag somnade. Och igår somnade jag i hans famn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar