hejarklacksflickor

Igår spelade grabbarna den första matchen. Marie och jag satt såklart på läktaren.

Man liksom dras med. Och risken blir att man står där som en galen morsa som härjar och skriker. Det kan lätt bli lite pinsamt. Möjligheten finns även att vi är fast, en gång i veckan.

Analysera spelet, skrika och muttra lite när domarn dömer utvisning, hoppas på att han den där som gör alla mål i motståndarlaget ska stuka foten, applådera så fort målvakten räddar en boll, jubla när vårt lag gör mål. Vår farhåga var att vi kommer sitta där, med fika i nävarna, att man tar med fika varannan gång. Och analyserar spelet. Och helt plötsligt är man BÄST på innebandy. Vi kanske ska bli deras coach?

Speciellt roligt var det när domaren blev tacklad så han stöp över sargen in bland bänker och skit. Mitt i fallet skrek han: FEM MINUTER!!!