Hej mina vänner, här sitter jag och syndar med en donken-burgare. Men det är fredag, jag har haft en kul dag på jobbet och ja, så rullar jag ju förbi donken på hemvägen.... Helt plötsligt står jag i dtn liksom. Och så hör jag hur min mun säger "en McFeast meny.. cola zero till". Så det var ju bara att pröjsa, äta och se glad ut! Nu är skiten slut, kvar finns bara jag och ångesten.

Igår fick jag vitsippor av en elev på jobbet. Killen som inte fått vara med klassen på gympan för att han har varit stökig är med på mina lektioner och är som ett litet ljus. Han var tom kvar sist av alla för att hjälpa mig plocka ihop. Tjejen som aldrig varit på gympan kommer på mina lektioner. Det kan räcka med "du kommer väl på gympan imorn?" i korridoren för att det ska göra skillnad. För jag har sett henne, jag bryr mig om ifall hon kommer eller ej. En av mina klasser uttryckte stort missnöje med den läraren de har i vanliga fall, själv får jag bara beröm. Jag vet inte hur jag lyckats, men jag är faktiskt förgrymmat omtyckt. Men jag ser alla, tar mig tid, anpassar idrotten efter alla, respekterar dom så länge dom respekterar mig, har hittat en lagom läraremenvuxenkompis-relation. Jag är själv aktiv, hejar, motiverar, berömmer. Och framförallt, idrott ska vara kul! Frågan är hur jag ska kunna sluta i sommar =(

Jäjä, min vandring i livet har och kommer nog fortsätta vara väldigt snirklig! Jag vill göra så mycket, men tröttnar också fort på vissa saker. Men det för mig framåt och jag utvecklas ständigt =)