6 september 2008

Oraklet

Världen blev skräckinjagande så jag letade upp en grotta. Där kunde jag andas ut. Där satt jag sedan och tittade ut. Oberörd. Jag såg er göra era misstag, betraktade er, lärde mig av det jag såg.

Så kom det en tid när jag trodde att jag hade alla svaren. När jag trodde att världen skulle gå under om jag inte kom ut ur min grotta för att berätta om det jag sett uppifrån.

Men jag hade fel. Ni klarar er så bra själva. Den röra ni skapat kan endast ni själva städa upp, men ni vill inte. Ni tror bara att ni vill. Så ni tittar uppåt och ber om insikt, visdom. Ni ber om kraft. Och ni översållas med allt ni bett om, men ni är blinda, miss­tänksamma… Ni jagar bort den levande fågeln som sjunger sina bästa sånger just för er och lyssnar hellre på en mekanisk fågel som endast försöker härma den äkta sången. Ni slänger ner och trampar på en prins dyrbaraste blomma och blir överlyckliga för plastblomman ni får av lakejen. Ni kysser hellre en svinaherde för en leksak än omfamnar en kung i utbyte mot hans hjärta och konungarike.

Ni behöver inte visdom, eftersom ni inte kan använda den.

Men jag dömer inte. Jag har själv varit mitt bland er och såg hur min handling endast uppre­pade befästa mönster. Jag förstår bättre nu. Handlingens mönster är begränsade, endast i tan­ken är man fri att inte upprepa gamla misstag.

Därför återvänder Oraklet till sin grotta för att betrakta.

Men hon kommer inte längre betrakta i oberördhet. I sorg skall hon se hur ni bränner era broar. En efter en.

Inga kommentarer: