Kvällspromenaden

I kvällen är jag frånvarande. Tankar som vandrar längs igenkända stigar för min själ präglas av blodet som droppar mot det hårda livet, med en smak av uppgivenhet. Jag ser henne vandra fram och tillbaka i samma känslor som lagt sig likt ett mörker över det självklara. Hennes läppar har färgats röda av smärtan och samma ord formuleras igen och igen och jag önskar att orden hade varit bomullsbeklädda istället för vassa och omedvetet blir såren djupare och djupare.

En sanning kom flygandes mot henne och klibbade obehagligt fast sig på verkligheten. Hon försökte klä av sig den för att kunna springa sin väg men livet går i cirklar och oviljan att lämna chansen till ett lyckligt liv får stegen att avstanna. Medvetenheten om att hon måste fortsätta gå för att överleva hänger som ett strypande tag mot hennes sköra jag. Orden som inte kan mottas får henne att förblöda och hon tar de sista stegen av fakticitet fram mot klippkanten för att låta kroppen skrika ut all smärta. Allt som var hon, allt som hon kände kastas ut i den stora sorgen i ett sista försök att bli kvitt de känslor som inte längre kan få en plats i en framtid.

I kvällen är jag tom. Ändå sipprar sorgen envetet i mina ådror. Jag plockar en blomma och väljer att lägga över ansvaret på något med mer liv i sig än mig.

//Jenny