Inatt tog hon skydd i det doftande skogsmörkrets tystnad för att tyda sina uppgivet släpande tankar. Ensamheten satt fastnaglad på hennes avvärjande tankestigar och hennes händer formade en vilja i den tomma luften mättad av melankoli. Väsande talade hon till näcken men hennes läppar rörde sig inte och orden sade att hon inte förmådde strida utan bad om att bli skänkt födseln av en relationsrik sanning så vacker men momentan. Hon målade himlen med stjärnor eftertraktandes en kristallklar natt. Levandes mellan himmel och jord, tillsammans med evigheten hon satt. Tom sträckte sig hennes välformade skapelse så lättklädd i nattfrosten runt hennes bara midja för att plocka ner nattens stjärnor och gömma de inuti. För att aldrig kunna glömma, hur du och jag var Vi. Uppgivet ristade hon på huvudet och hennes plågsamma ansiktsutryck blandades med blonda slingor som speglades i nattens månsken.
Hon sa till natten att ge en kärlek tydligare än vårforsens brus. Hon sa till natten att ge en plausibel kärlek vars känsla gav evigt liv. Hon bad till rösten dog, att få en trygghet stark som havet, vart i horisonten hon än guppade på vanemässiga vågor. Ett hav som fanns för henne, och ingen annans hand. Hon bad om att få älska och att älskas, likt ingen annan kan. Hon bad om att få, en framtid med en man.
Ett slag från serafiska vingar träffade henne och kniven skar genom huden med ett plågsamt silverblänk. Blodet sipprade motvilligt ur hennes iskalla medvetenhet och förlusten låg kompakt över hennes skapande händer. Smärtan rann bort längs hennes hud och blodets droppar visste i samförstånd med hennes tårar att hon aldrig varit värd att undkomma det sylvassa måstet mot en naken arm. Värdig straffet för att sona smärtan av en oälskad och outhärdlig oförmåga att duga för närheten i sitt sargade liv.
Kom till mig i natten, älskande hjärtljud, ta allt jag vill ge dig och ge mig en guldtung kyss. Våra blodtörstande famnar ekade i en tomhet så våldsamt tyst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar