Jag gick i natten och kände mig obetydelsefull i en värld ur balans och oäkta. Jag vandrade inte i ensliga vrår denna natt för en människa som inte syns behöver inte gömma sig. Mina steg ristade spår av bedrövelse i marken och jag kände smaken allt för väl för att vilseledas. Mina ben rörde sig mekaniskt på blöta skimrande stigar och nådde tusentals sandkorn med bara fötter. Ett ackompanjerande havsbrus för ett erkännande i ett gråtande inre. En fasad med flagnande färger som avtecknade en suddig bild av en tro som havet drog med sig ut till havs.
Likt många gånger förr satt jag i sanden medan blåsten lekte i mitt hår som för att väcka liv i mitt inre som brast i förståelsen för en annan varelse av detta liv. Ett rum noga förslutet med tankar med förgiftade andetag på milslånga avstånd enbart av förnimmelsen av att inte förstå orden som frontalkrockade med ogjorda handlingar i en åldrande tid. Jag lade mig ner och lät blicken svepa över det himlavalv som var vårat i livet. Kylan slet efter min kropp i samråd med den långväga bitande vinden som tog mitt varma pulserande blod och frös det till ett med havets temperatur. Jag gungade lätt i hopp men anade oråd då en medvetet bortträngd känsla flöt bredvid mig. Den lade sig över hela min kropp och kröp in under min hud. Jag slöt mina ögon hårt och ville förtränga men konfrontationen välte mig med full kraft och havet höll mitt ansikte under ytan. Jag skrek efter luft men uppenbarelsen var för stark och det mörka vattnet det medförde tryckte ut all luft ur min bröstkorg och lamslagen vände jag mig mot ytan och bad dig att ta mitt ansikte i dina händer innan mina läppar skulle säga nej till en kyss för att leva ett annat liv i en oförstörd tid…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar