Too much

Om ingen andningspaus uppenbarar sig gör jag nog snart en riktig jävla kraschlandning. Jag är livrädd för det, men jag hoppas att jag slipper.

Jag orkar inte att alltid behöva tänka, orkar inte att alltid behöva stressa från plats till plats, orkar inte att alltid ha tider att passa, orkar inte planera på minuten för att hinna, orkar inte att aldrig vara helt ledig, orkar inte alla måsten, orkar inte att inte hinna med mig själv och få möjlighet att stressa av, orkar inte all press, orkar inte att andra inte förstår, orkar inte att aldrig få höra att jag faktiskt är lite bra och få ny energi av det. Jag sliter som ett jävla djur och enda tiden jag spenderar hemma är nattetid och kanske en dusch på dan när jag är hemma 30 min och vänder. Ibland brister det och då sätter jag mig bara ner och gråter för att jag verkligen inte orkar mer. Men det går inte att sitta och tjuta och dagen efter har man samlat ihop sig själv och fortsätter som vanligt... Imorgon känns allt bättre..Bara trött idag...