Rush our

Den värsta rusningen för att få ett billigt gymkort är nu över och lugnet har utbrett sig på gymmet. Stannar väl till 11 snåret, sen får jag se om jag ska träna eller kanske sticka direkt till stallet. Kan träna innan jobbet sen, eller kanske efter.

Det här med stallet/hästen/ridningen känns helt oförklarligt för mig. Och förbannat jobbigt. Senaste året har jag inte alls haft samma go som förr. Jag har inte klarat mig utan stallet, men väl där så är det inte alltför ofta jag egentligen känner för att rida. Väl uppe på hästen så kan jag njuta som fan för känslan när hästen ligger perfekt i handen och bara gör det man ber den om är obeskrivlig. Men sen är det alltid samma visa igen.. Har tänkt att det ger sig nog, men det har snarare blivit värre.

Jag har ridit sen jag var typ 3 år gammal. Varit i stallet i mer eller mindre varje dag. Att helt plötsligt sluta med det kommer vara svårt. Känns som att halva jag i så fall kommer försvinna och jag är rädd att det kommer göra mig riktigt olycklig. Jag är även rädd för att ta ett beslut som jag sedan kommer få ångra, när det sen inte finns någon återvändo. Jag har funderat på om det kanske skulle vara skillnad om jag flyttade hästen till ett annat stall, ett stall med mer "tränigsfolk", för att det kan ge motivation. Men jag vet inte. Dels känner jag att jag inte har råd och sen har jag inte varit speciellt intresserad av att tävla.

Det svåraste är dock bandet jag har med hästen. Ingen som inte haft en likadan relation med en häst vet vad det innebär. Mitt hjärta kommer gå i tusen bitar den dagen jag "förlorar" Dandi. Jag har varit borta från henne som mest 3 veckor under de här 6 åren, och de 3 veckorna var jobbiga. Hon har varit en fast punkt i 6 år och har jag inte henne så kommer jag känna mig tom. Jag har månat om henne så otroligt mycket och om jag säljer henne, kommer den personen då sköta om henne? Åka ut kl 23 om det regnar för jävligt och se till att hon är varm? Se till så att hon går i en hage där hon har skydd? Köra vatten kl 00 på natten för att han som skulle kört vatten inte gjort det? Kela och mysa med henne varje dag och inte bara åka dit, borsta snabbt, rida och sen slänga ut/in henne i boxen igen?

Många gånger känner jag att sälja är rätt beslut. Det känns ok och som att jag innerst inne har bestämt mig. Sen kommer tankarna på att aldrig få gå in i stallet och höra henne säga hej till mig, att aldrig få komma till hagen och ropa Dandi och se en häst som galopperar mot mig, att aldrig få stå och mysa och kela mer, att aldrig få ligga på hennes rygg och sola mer, att aldrig få sitta på denna underbara häst mer. Och då bara gråter jag, flodvis. Jag är så jävla kluven av ett intresse som inte finns men känslor som kan få mig att bara skrika. Hade det inte varit för hur jag känner för hästen och att det känns som att jag inte vet hur jag överlever utan henne så hade jag sålt henne. Nu är det dock så att jag mår dåligt trots att jag har henne, just eftersom att jag aldrig har lust att rida.

Fan.