Dagens reflektion handlar om överkonsumtionen av smileys. Förökningen av gula gubbar är mastodontisk.

Man måste lägga till någon form av gubbe i sms för att påvisa att man inte är sur. För finns det ingen smiley så är man sur eller låg? Till och med i mail som är sammankopplade med arbete börjar det ploppa upp smileys. Och jag kan medge att jag inte är stormförtjust i alla dessa gubbar. Likväl så använder jag dom, för att inte misstolkas.

Oavsett vad man skriver, det vill säga, även när man skriver saker utan minsta antydning till att vara sur, irriterad, ointresserad, dryg eller låg så lägger man till en smiley. För att påvisa att man inte är känslolös.

Men jag tycker om rak kommunikation och jag tycker om ord. Inte gubbar. Så hädanefter när jag skriver sms utan gubbar så är jag inte något av adjektiven ovan om det inte tydligt framgår.