Linköping erbjuder ett ställe där man kan gå vid vatten. Närmare bestämt en skitig å. Jag tänker inte skriva om en skitig å, däremot om de människor man går tillmötes under en promenad runt ån. Eftersom många verkar bli besvärade av att mötas..?

Vi har noterat några olika strategier för dessa korta sekunder. Somliga hälsar, och hoppas att den andre tror att det är kutym alternativt att man är flyktigt bekanta. Detta förutsätter att blickarna möts vilket inte alltid är fallet då vissa stirrar gränslöst framför sig utan att tillkännage den andres existens med så mycket som en oregerlig blick. Andra låter sina ögon kompulsivt vandra över personen så länge denne är på erfoderligt avstånd, men sedan betraktas istället marken intensivt, för att i mötesögonblicket... fortsätta med detta! Eller kanske titta upp, le sammanbitet och generöst nicka, det vill säga knappt märkbart. De jag förstår allra minst är dem som kör dödsstirret rakt ut i tomma intet, men ändå ler? Är det typ någon avancerad signal för jag sköter mig själv och märker dig knappt, men om du råkar titta på mig så har jag väl sett dig då och lovar att jag är fredligt inställd..?

Märklig problematik och pinsamt att vi har strategier för hur vi ska bete oss när vi möter en medmänniska. Jag kan själv vara dålig på att se människor i ögonen. Från och med nu ska jag börja studera människor - ogenerat.