Jag måste erkänna att ensamma kvällar hemma börjar kännas meningslösa. Allting handlar förmodligen om någon form av mognad. Man känner att man börjar falla över till nästa period i livet och babyboomen i min omgivning har fått mig att känna att jag nu, till skillnad från några år sedan, inte kommer sakna detta liv alls när det blir jämfört med att leva med den man älskar samt får ett litet under som växer inuti magen. Från att enbart ha tänkt att det kommer ske en dag, tänker jag nu att den dagen det sker kommer vara en av de bästa i hela livet. Det dryga året jag var själv gjorde mig gott och jag behövde det för att bli redo för ett förhållande där jag kommer vara helt belåten och bara se framåt, tillsammans. Istället för att undra vad som fortfarande kanske finns där ute. Det är en skön känsla att ha landat där. Men efter att jag gjort det känns livet själv ganska innehållslöst...

Tränade efter jobbet, behöver aktivera mig lite efter dessa veckors förkylning och slapphet. Jag hävdar bestämt att ju mer stilla man är desto tröttare blir man, kroppsligt. Det kanske kan göra mig mer..entusiastisk om jag kommer igång lite igen. För just nu består min känslostämning för det mesta i tillvaron av apati och att vara förståndshandikappad. Jag gör det jag ska utan någon större inlevelse. Kommer liksom aldrig till avslut i varken tankar eller annat. Oklart varför. Skapar jag en osäkerhet som inte finns, är min analytiska kapacitet överdriven - är min inre bild anpassad till verkligheten? Ut med språket kvinna blir min slutsats, då visar det sig..