Jag är en enda stor energiförlust. Jag vet inte jag vet inte jag-vet-inte. Hur kan jag inte veta! Någonstans i mitt huvud, i kodningen av min funktionalitet, måste det finnas en tämligen stor avvikelse, en felkonstruktion av snarare stora än små mått.  Jag har min egna Strindbergska Infernokris.

För all del, jag är inte missnöjd. Bara bitter. Jag vill förflytta mig i tiden för detta nu kan inte ens med ansträngning få mig helt nöjd. Delmål my ass. Det ska ske nu.

Och jag vill inte sitta ensam i min lägenhet, sova ensam, vakna ensam, jobba, jobba, sova. Jag vill leva i en relation, med en livspartner där inga tvivel finns. I ett vackert hem och ett balanserat liv. Jag vill ha ett mirakel. Jag vill leva det vuxna livet med dagar som innehåller så mycket mer värdefullt än bara ensamma rutiner för att få dagarna att gå.

Kanske är dags att sätta fart.

PS. Kan jag snälla bara få slippa denna sjukliga huvudvärk först!

Chapter Next