Trött. Ensam. Lite modfälld inför arbetsveckan. Egentligen tror jag inte att det beror på arbetsveckan eller vardagen i sig. Mest att jag genomlever den ensam. När jag är själv och funderar på allt mellan golv och tak anar jag att jag genomgår någon form av fullklottrad livskris. Jag brukar alltid ha svar på min egna vägskäl men nu känner jag mig hjälplös. Vad vill jag? Vad berikar livet, vad ska man göra? Och när man vet det, hur uppfyller man det? Hur löser man en situation när man vill två saker samtidigt, två saker som är oförenliga? Och hur vet man vad som är rätt? Varför känns tanken på att lämna och byta som ett infekterat sår, när jag ändå inte går dit med känsla av vilja, glädje, framåtanda? Ju mer jag skriver desto mer frustrerad blir jag. För det finns inga svar. Inte ett enda.
Tidigare på kvällen hörde vi en brandvarnare. Den tjöt ett tag sedan tystnade den och vi tänkte inte mer på det. Förrän den började igen. Väl ute i trapphuset konstaterade jag och en granne, som hade ringt fastighetsskötaren, att det kom från min granne bredvid mig. Det har varit svart där inne hela helgen så ingen mening med att ringa på. Men efter att ha öppnat brevinkastet men inte känt någon röklukt tänkte vi att det är väl batteriet då. Men då brukar det väl inte tjuta som vanligt? Den tystnade i alla fall sen, för att gå på ytterligare gånger. Även om det bara är batteriet gav det mig en obehaglig känsla. Hennes bil står på parkeringen, men ibland åker man ju bort med tåg/buss/flyg eller vad som. Men jag har haft en granne som gått bort och låg i lägenheten och ruttnade i princip. Började lukta konstigt i trapphuset..då förstod vi vad som hänt. Så jag slipper helst fler tragedier.
Men nu har det varit lugnt, ingen brand med andra ord, så jag bör kunna sova i lugn och ro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar