Fy vad jobbigt det är när det känns som att livet liksom bara rinner iväg. Det känns som att jag hade tid med så mycket mer förr. Och mer frihet. Jag har aldrig varit en person som mår bra av ett inrutat liv i fråga om jobb och ledighet. Varierat och flexibelt smakar bättre och mer enligt min mening. Tycker inte om det här inrättade livet som man lever. Ska man inte ha möjlighet att göra något mer med livet? Jobbet 9 timmar om dagen sen utföra andra måste-sysslor och inte kunna känna sig fri att kunna göra på ett annat vis eller ha tid över för att....göra lite det man vill? Och att vara chef gör att jag nästan aldrig släpper jobbet helt, någonsin. Vi har öppet till 22 och vi har öppet 365 dagar om året. Och jag är perfektionist och högpresterande. Telefonen ringer, jag kollar mail och är alltid tillgänglig. Så är det att vara chef och driva ett företag, men jag borde nog ansöka om dispens hos mig själv för att få koppla bort lite.

Förr både läste och jobbade jag. Stundtals 160% men det kändes ändå som att jag hade mer tid över då? Studier gjorde ju förvisso att man hade endel egen tid att disponera över samt att ibland var det plugg från 08 och jobb på gymmet till 22, men sen kanske jag var ledig en vardag och jag trivdes med den variationen. Nu är alla dagar i stort sett lika och jag frågar mig vad jag får ut av 'livet' just nu. Och när det känns så, så känns det onekligen som att tid går till spillo. Och när man känner att det är svårt att påverka eller att det skulle medföra val som man inte vill ta, då blir man uppgiven. Det fråntar mig möjligheten att vara fri och njuta. Känns som att Gud borde ägna några timmar åt mig om jag inte ska fortsätta förneka honom (hen?)