Fy vad jag är trött på att hosta. Speciellt när det är rethotsa/torrhosta. För att helt plötslig bli en sträv slemhosta. Och sen återgå till torrhosta. Host och suck. I vanlig ordning kan jag knappt prata så här dags heller, trots att jag hållt käft stora delar av dagen. Det bästa är att man slipper ta jobbsamtal ;)

Har fått två tråkiga besked idag. Dödsbesked båda två... Och båda känns lika snopet och onödigt. Det ena är en häst, det andra en person.

Den här personen hade levt ett tufft liv och började tidigt med droger. Jag träffade honom som först när han hade fått nog och bestämt sig för att lägga av. Han kom in på gymmet med en vän som tränade hos oss, eftersom det var något bra han kunde göra som samtidigt var socialt. Min mor har alltid under min uppväxt hjälpt och stöttat personer som haft det svårt, bland annat en "periodare". Det blev därför ganska naturligt för mig, som också är oerhört intresserad av människor och hur man kan förändra sitt liv, hur man agerar, tänker osv, att stötta denna person. Och på ett sätt stöttade han även mig och kunde ge mig råd i olika situationer då han var förvånansvärt intellektuell och han var dessutom mycket duktig på att skriva. Han kunde ibland sätta fingret precis på mina känslor, hur jag försökte övertyga mig själv eller vad jag egentligen menade med saker och ting. Jag uppskattade just dessa kvalitéer väldigt mycket hos honom. När han avtjänade ett straff på anstalt från ett gammalt slagsmål var jag den enda som ringde honom i fängelset för att se hur han mådde. Jag tyckte det han gjorde i och med att ta sig ur ett väldigt långt narkotikamissbruk var så starkt och fantastiskt gjort av honom, och om jag ens kunde bidra lite till att han förblev ren och glad i livet utan droger så gjorde jag det mer än gärna. Sen flyttade han till Örebro och vi hördes sporadiskt. Sist vi hördes var innan vi gick på planet till Mexico. Jag var då lite trött på hans "tjat" som gick lite i cirklar om hans problem (medicin mot adhd, den sysselsättning han hade och de situationer han satte sig i) samt hans statusuppdateringar på FB som jag fann högst orelevanta....

Sedan dess, för att vara ärlig, har jag inte tänkt på att kontakta honom och han har ju inte kontaktat mig. Efter semestern flyttade jag och det har varit mycket att stå i. Så idag. Så kom jag att tänka på att vi inte hade hörts och att jag inte sett några av hans orelevanta statusuppdateringar..... Direkt fick jag en olustig känsla av att nej, säg inte att det har hänt honom något.. Sen tänkte jag att han kanske tagit bort mig på FB, fast det visste jag att han aldrig skulle göra. Så jag kontaktade en av hans vänner som bekräftade att han hade gått bort i mars... Begravning i maj. Då fällde jag några tårar. Dels över det faktum att jag faktiskt inte hade tänkt på honom, vilket jag borde och jag förstår inte det ens själv?!. Dels över att jag inte fick chansen att vara med på begravningen. Och så givetvis för att han är borta. Hur fan kunde det gå så Johnny?? Du som hade rett ut allt, varit ren i 5 år, slutat röka. Allt hade börjat gå bra. Och så går du och dör av blodförgiftning, eller KOL. Det måste de väl förresten kunna vetat vilket? :(

Fy jag blir så arg arg arg! Hur kunde det sluta så :((

"

Jag mår massor mycket bättre idag. Det kanske är lite otippat, men det finns en person som gör mig riktigt glad och uppåt. En vän, inget annat, som får mig att bara känna en massa känslor, som får mig att lyssna och ta tag i saker. Hon är yngre än jag men har ett sånt underbart driv i allt hon gör allt hon säger. Efter att jag hört henne spela piano så blev hon komplett. Riktigt glad att hon finns. Hon var den enda som ringde mig på anstalten förresten. Hon sökte mig en dag där och jag ringde henne. 

"
"
"Du är en så underbar kvinna/vän och jag kan inte nog understryka hur mycket jag menar det. Älskar dig Jenny och kommer aldrig försvinna ur ditt liv. Kram!""