Idag har jag skallebank. Jag som hållt igång ända sen 6.30, borde må som en lärka! Hade morgonfodringen idag. Värsta fodringen.. Klampa runt i leran i hagarna med höpåsar är inget man väljer att göra kl 7.30 på morgonen om man inte måste..
Häromkvällen såg vi Alex Schulmans föreställning 'Älska mig' på TV. Den började himla intressant och bra med att han reflekterade över bekräftelsehetsen i dagens samhälle. Som utmärker sig på FB, instagram, Twitter osv. Det lät som att han ville gräva i hur detta kommer sig - varför beter vi oss så? Varför behöver vi så mycket bekräftelse?
Därför blev jag besviken när han sedan lade fokus på att berätta om hur han gått till terapeut för att söka svar i sin barndom. Att verkligen leta fram något i barndomen som måste varit så hemskt traumatiskt att han i sitt vuxna liv söker och behöver all denna bekräftelse. Suck säger jag bara. Varför ska alla skramla fram något ur barndomen? Alla har inte haft något i sin barndom som resulterat i bekräftelsebehov eller andra känslomässiga defekter. Kort sagt - folk har bekräftelsebehov ändå! Jag fick nästan känslan av att han gått till samma terapeut som Sture Bergwall (den dokumentären var också intressant).
Jag tror snarare att man genom att vistas i dessa 'sociala mediemiljöer' så växer varje persons behov av bekräftelse mer och mer. Det blir en sorts jämförelsehets där alla måste toppa varandra. För man får ju så mycket insyn i andras liv - som är heeeelt perfekt. I alla fall framställs det så på FB. Personligen är jag sjukt trött på alla 'åh vilken fantastisk morgon' eller 'åh vilken perfekt dag, fånga dagen' eller 'tränat och njuter av en fantastiskt god frukost'. När det eg är 'faan vad pissjobbigt det var att gå upp imorse. Frukosten minns jag knappt vad det var jag åt eftersom jag fotade och instagramade samtidigt inte var jag speciellt social med min sambo heller när jag satt där och fotade och skrev med telefonen' Typ. Och så skriver folk dessutom 'underbar dag, fånga dagen'. Vad sägs om att njuta av nuet istället för att sjabbla bort det på FB mm? Jag har gjort det själv, men fått nog. Allt är inte fantastiskt, awesome och grymt. De dagarna finns ju också och absolut kan man dela med sig av den känslan, men det är nog viktigare att njuta av den själv, än att ha fokus på att andra ska veta det.
Trots att jag tycker Alex Schulman inleder med att prata om något som han sedan inte, som jag hade hoppats, allmängiltigt förklarar så tyckte jag att det var bra. Även om det blev lite av en självömkande snyfthistoria där mindre händelser i barndomen blev stora. Men kanske är det han som har rätt och jag som har fel, små händelser när man är liten kanske lämnar stora sår? Ganska gripande var det hur som helst, även om man samtidigt på något sätt vet att en person som han som gillar att skapa rubriker, måste vara ganska självsäker ändå?