Klockan är 08 och jag har inte spytt idag än, tjoho! Tyckte det förtjänade ett eget inlägg, senaste veckorna har jag spytt sisådär 3ggr/dag och alltid så fort jag rest mig ur sängen. I helgen har jag druckit lite bikorbonat i vatten/saft och kanske har det hjälpt lite, upplever att det är magsyra som stället till det, men vet inte. Men det är ju ofarligt så värt att testa. Verkar som att man kan ta både Samarin och Losec så idag ska det inhandlas. Både i fredags och igår kändes det som att halsen brändes sönder på mig. Mysigt detta!

Bokat resa har vi gjort också! Vi brukar resa mycket men sedan vi köpte huset och flyttade för ett år sen, och skaffade hund, så har vi inte varit annat än på Öland, i Stockholm och Gbg. Så nu kände vi (eller mest jag och efter lite funderande även Per) att det va bäst att passa på att åka iväg nu, innan magen växer för mkt och innan bebis kommer. Så jag hittade billiga flygresor till Bangkok och sedanflyger vi vidare till Koh Samui, ska bli SÅÅÅ underbart. Men har som alltid ångest för att lämna djuren, speciellt Henry, det är första gången vi lämnar bort honom flera dagar.. Han kommer få vara hos farmor och farfar, han är ju där två dagar / vecka och han är stormförtjust i dom. Mina två rädslor är dels att han inte ska äta, han är ju och har varit otroligt kinkig med maten. Och att han rymmer. DÅ kommer jag få panik kan jag säga.. Men ingen mening med katastroftänkade, ska försöka tänka positivt.

Det känns förresten fortfarande konstigt att skriva "när bebis kommer". Jag är nog fortfarande inställd på missfall, att det kommer skita sig. Så jag har inte vågat tänka tanken än riktigt. Men idag går vi in i v.11 så som ett par veckor kan vi andas ut lite.

Det här jäkla illamåendet. Trodde i min enfald att det var framförallt på morgonen, att man spydde och sen var det bra. Eller hur. Jag spyr i regel på morgonen men därmed inte givet att illamåendet försvinner. Nejdå. Går omkring och mår illa typ hel dagarna.

Det är fantastiskt att vara gravid. Eller snarare, vetskapen om att vara gravid är fantastisk och tanken om att vara gravid är fantastisk men i realiteten är det ingen dans på rosor, just nu i alla fall. v9 nu (8+3) och illamåendet tror jag kom v.7. Helst vill jag bara ligga still och inte göra någonting och mat är inte lätt att få i sig, får verkligen känna efter vad jag kan tänka mig att äta. Försöker äta lite och ofta men tycker inte direkt att det hjälper. Som väl är jobbar jag hemifrån 3dgr/vecka men inför de två dagarna på jobbet får jag stålsätta mig.

Och så ridningen. Att inte kunna rida på några månader i slutet av graviditeten och hur jag ska få ihop allt med hästen när man väl är mamma har varit en av mina största farhågor. Men redan nu har jag i princip tappat all motivation gällande ridningen. Hur är det möjligt!!!! Det är min, och har alltid varit, största passion som jag absolut inte kunnat vara utan. Men detta illamående får mig verkligen att tappa lusten för det mesta, kanske inte så konstigt, men det ska mycket till för att jag inte ska vilja sitta i sadeln.. Och det skrämmer mig lite. Samtidigt som det får mig att fundera på livet utan häst. Jag vet att jag inte klarar av det länge och att sälja min guldklimp känns oerhört osannolikt egentligen, men just nu är alla min vanliga "hästkänslor" som bortblåsta. Vill ju även ta det lugnt med tanke på att jag hade en blödning förra veckan och är livrädd för missfall. Antar att jag bara får vänta ut detta illamående och se hur det känns sen, förhoppningsvis återgår allt till det normala igen..

Sitter i soffan och tänker att jo, så mkt mer man får ut av dagarna när man bor så här jämfört med i stan. Promenad med Henry på isen på sjön, grillat korv i vår grillkåta och nu gick Per ut för att körs fyrhjuling.

Annars då? Jag mår mest illaoch spyr. Barnradion känns som lagom nivå för kan inte alls fokusera med detta illamående.

Det är så underbart när dörrarna på bilen fryser fast så man knappt kommer in (fyrhjulingen är visst prioriterad i garaget före min bil...) och så förfryser man både händer, fötter, ben och ansikte på morgonpromenaden. Jag älskar vintern! Och så när man kommer till jobbet är det första man ser att båten "hoppar över" Gbg pga dåligt väder vid omlastning i Hamburg = förseningar. Pust. Inte ens kaffet från Espresso House kunde ge ett sånt där guldaktigt skimmer på den här morgonen. Ibland när jag kollar sociala medier undrar jag om mitt liv är ovanligt miserabelt. Tror dock snarare att alla på sociala medier döljer den miserabla delen av livet. Många gånger hör man diskussioner om att det är fel och missvisande och får folk att tro att allas liv är en dans på rosor. Men samtidigt vill man att människor ska vara mer positiva och optimistiska. Så vad är rätt och fel?!

Insåg dessutom att jag måste boka om tiden för UL på onsdag, eftersom jag åker till Stockholm den dagen vilket jag egentligen visste. Heja Heja.

Väldigt sporadiskt med inlägg här. Jag tyckte verkligen om att blogga förr, men nu känns det som att tiden inte riktigt finns. Eller, jag jobbar med dator mest hela dagarna men sitter inte vid datorn hemma och orka skriva på mobilen (!) Men, nu har det hänt endel som kan vara kul att ha "dokumenterat".

Denna blogg startade jag ju 2006 och jag har tänkt lämna den flertalet gånger och kanske istället starta en ny blogg. Men, det är ändå kul att kunna läsa om sitt liv och hur allt varit de senaste 10 åren och framförallt se förändringen av livet och inte minst sig själv, över tid.

Snart är det ett år sedan vi flyttade från Stockholm. Hur är det möjligt! Och ett år sedan vi gjorde vår första embryotransfer. Jag håller inte så noga koll på datum, andra skulle säkert veta att det var exakt xx/1 men jag vet ärligt inte, minns inte. Därmed inte sagt att det är mindre viktigt för mig, absolut inte, men datumen spelar faktiskt ingen större roll. Utan tvekan har ju IVFen tagit upp mycket energi och tankeraft senaste året. Vi har ju nu försökt få barn i ganska exakt 3 år och det var i september -15 vi började utredningen och jan-16 gjorde i vårt första ET. Sedan följdes ju detta av flytt men ändå två FET (frozen embryo transfer)som vi fick göra i Sthlm. Sommaren följdes ju sedan av en väntan då allt det "byråkratiska" skulle ordnas med bytet av landsting och i kan det varit okt/nov? så fick vi äntligen en tid på RMC i Linköping. Dags att börja med sprutor igen.. Det gick helt ok men det värst är att jag får ta det lugnt med ridningen dagarna innan ÄP (äggplock) och jag red inte på över två veckor. Klart att det är värt att göra avkall på det men än dock, det är min passion och ett beroende för mig!

Hur som, vi gjorde ÄP 5/12 och det var hemskt. Jag har alltid så mkt äggblåsor så det tar TID att sticka hål på alla och trots att de matade i med smärtlindring så gjorde det pissigt ont. Men faktum är att det ganska snabbt gick över sen! Vi var tillbaka i Lkpg 7/12 för ET. Vi hade 16 ägg och om jag minns rätt så var 13 befruktade men "bara" 8såg fina ut. JAg fick tillbaka 1 och resterande långtidsodlar dom med hopp att klara en frysning på dag 5-6. Förra gången fick vi två till frysen.

Efter ET tog jag det lugnt hela veckan (ons-sön) sen jobbade jag igen men red inte på 1 1/2 vecka. Kände inget särskilt, somliga menar ju att de känner när ägget fäster men tro mig, jag gick och kände efter hela tiden men kände inget. Efter ca 1 vecka fick vi veta att inget embryo hade klarat sig till frysen. Vilken käftsmäll! Jag hade iskallt räknat med kanske 2 av dessa 7 åtminstone men icke. Rädslan kom då såklart, att om det inte går vägen, så har vi bara ett försök kvar som man får. Sedan får man betala dyra pengar om man vill fortsätta försöka..

Bara att försöka släppa och sluta oroa sig. Vi hade testdag 26/12, ganska långt fram och jag brukar få mens som en klocka så när det inte betedde sig riktigt som vanligt kom hoppet och på BIM+1 eller om det var BIM+2 gjorde jag ett gravtest (Clearblue)  - och kunde inte tro mina ögon!! Det var positivt!! Jag typ skakade i hela kroppen och kunde inte fatta. Per tar allt med ro så han hade bara ett stort smile över hela ansiktet. Jösses, äntligen! Men. Direkt kom hjärnspöken. Det var ju så tidigt, V5 (4+2) så missfallsrisken går inte att bortse från. Sedan den dagen har jag gjort säker 6 gravtest och de blir bara starkare som väl är. Nästa vecka v8 (7+2) har vi vårt första UL! Vill bara att dagarna och veckorna ska gå först dit och sedan förbi v12 så man kan andas ut lite och böja njuta mer. Just nu är nästan oron större än lyckan och vi vågar absolut inte våga hoppas på att allt går vägen än. Hur som helst så är det ändå skönt att veta att DET KAN GÅ!

Jag känner absolut av graviditeten i kroppen, ömma bröst och lite lätt illamående framförallt morgon och em. Lite tröttare än vanligt också, men det går lite upp och ned. Jag tar det lite lugnare men har ridit ganska normalt men lägger in något extra pass med tömkörning och rider lätt mer än jag sitter ned. Man får känna efter helt enkelt. Annars är det mest promenader men idag joggade jag lite försiktigt vissa delar av vår 6km promenad. Viktigt att träna tycker jag, vill ju kunna rida så länge som möjligt men givetvis så länge det är safe men också komma tillbaka så fort som möjligt. Det är nästan det enda som oroar mig med detta att få barn, att det kommer vara så många månader som jag inte kommer kunna rida. Det kommer bli en riktig utmaning för mig att stå ut med det, inget att hymla med!! Min häst betyder oerhört mycket för mig och även min tid i stallet och i sadeln men allt löser sig naturligt tror jag!

IVF, ET, FET, gravid, häst, ryttare.