Väldigt sporadiskt med inlägg här. Jag tyckte verkligen om att blogga förr, men nu känns det som att tiden inte riktigt finns. Eller, jag jobbar med dator mest hela dagarna men sitter inte vid datorn hemma och orka skriva på mobilen (!) Men, nu har det hänt endel som kan vara kul att ha "dokumenterat".

Denna blogg startade jag ju 2006 och jag har tänkt lämna den flertalet gånger och kanske istället starta en ny blogg. Men, det är ändå kul att kunna läsa om sitt liv och hur allt varit de senaste 10 åren och framförallt se förändringen av livet och inte minst sig själv, över tid.

Snart är det ett år sedan vi flyttade från Stockholm. Hur är det möjligt! Och ett år sedan vi gjorde vår första embryotransfer. Jag håller inte så noga koll på datum, andra skulle säkert veta att det var exakt xx/1 men jag vet ärligt inte, minns inte. Därmed inte sagt att det är mindre viktigt för mig, absolut inte, men datumen spelar faktiskt ingen större roll. Utan tvekan har ju IVFen tagit upp mycket energi och tankeraft senaste året. Vi har ju nu försökt få barn i ganska exakt 3 år och det var i september -15 vi började utredningen och jan-16 gjorde i vårt första ET. Sedan följdes ju detta av flytt men ändå två FET (frozen embryo transfer)som vi fick göra i Sthlm. Sommaren följdes ju sedan av en väntan då allt det "byråkratiska" skulle ordnas med bytet av landsting och i kan det varit okt/nov? så fick vi äntligen en tid på RMC i Linköping. Dags att börja med sprutor igen.. Det gick helt ok men det värst är att jag får ta det lugnt med ridningen dagarna innan ÄP (äggplock) och jag red inte på över två veckor. Klart att det är värt att göra avkall på det men än dock, det är min passion och ett beroende för mig!

Hur som, vi gjorde ÄP 5/12 och det var hemskt. Jag har alltid så mkt äggblåsor så det tar TID att sticka hål på alla och trots att de matade i med smärtlindring så gjorde det pissigt ont. Men faktum är att det ganska snabbt gick över sen! Vi var tillbaka i Lkpg 7/12 för ET. Vi hade 16 ägg och om jag minns rätt så var 13 befruktade men "bara" 8såg fina ut. JAg fick tillbaka 1 och resterande långtidsodlar dom med hopp att klara en frysning på dag 5-6. Förra gången fick vi två till frysen.

Efter ET tog jag det lugnt hela veckan (ons-sön) sen jobbade jag igen men red inte på 1 1/2 vecka. Kände inget särskilt, somliga menar ju att de känner när ägget fäster men tro mig, jag gick och kände efter hela tiden men kände inget. Efter ca 1 vecka fick vi veta att inget embryo hade klarat sig till frysen. Vilken käftsmäll! Jag hade iskallt räknat med kanske 2 av dessa 7 åtminstone men icke. Rädslan kom då såklart, att om det inte går vägen, så har vi bara ett försök kvar som man får. Sedan får man betala dyra pengar om man vill fortsätta försöka..

Bara att försöka släppa och sluta oroa sig. Vi hade testdag 26/12, ganska långt fram och jag brukar få mens som en klocka så när det inte betedde sig riktigt som vanligt kom hoppet och på BIM+1 eller om det var BIM+2 gjorde jag ett gravtest (Clearblue)  - och kunde inte tro mina ögon!! Det var positivt!! Jag typ skakade i hela kroppen och kunde inte fatta. Per tar allt med ro så han hade bara ett stort smile över hela ansiktet. Jösses, äntligen! Men. Direkt kom hjärnspöken. Det var ju så tidigt, V5 (4+2) så missfallsrisken går inte att bortse från. Sedan den dagen har jag gjort säker 6 gravtest och de blir bara starkare som väl är. Nästa vecka v8 (7+2) har vi vårt första UL! Vill bara att dagarna och veckorna ska gå först dit och sedan förbi v12 så man kan andas ut lite och böja njuta mer. Just nu är nästan oron större än lyckan och vi vågar absolut inte våga hoppas på att allt går vägen än. Hur som helst så är det ändå skönt att veta att DET KAN GÅ!

Jag känner absolut av graviditeten i kroppen, ömma bröst och lite lätt illamående framförallt morgon och em. Lite tröttare än vanligt också, men det går lite upp och ned. Jag tar det lite lugnare men har ridit ganska normalt men lägger in något extra pass med tömkörning och rider lätt mer än jag sitter ned. Man får känna efter helt enkelt. Annars är det mest promenader men idag joggade jag lite försiktigt vissa delar av vår 6km promenad. Viktigt att träna tycker jag, vill ju kunna rida så länge som möjligt men givetvis så länge det är safe men också komma tillbaka så fort som möjligt. Det är nästan det enda som oroar mig med detta att få barn, att det kommer vara så många månader som jag inte kommer kunna rida. Det kommer bli en riktig utmaning för mig att stå ut med det, inget att hymla med!! Min häst betyder oerhört mycket för mig och även min tid i stallet och i sadeln men allt löser sig naturligt tror jag!

IVF, ET, FET, gravid, häst, ryttare.