2 oktober 2017

Det här med gråt. Jag har alltid fått en klump i magen när barn gråter, stora som små. Det är kanske naturligt men jag verkar vara snäppet 'värre' än andra. När barn är prematurer skriker de konstigt nog i princip ingenting. Tror inte det var förrän för ett par veckor sedan som Anton  faktiskt skrek lite. Jag har typ nolltolerans på skrik och gråt.. Trots endel magont, kvällsoro och utvecklingssprång så har Anton gråtit/skrikit kanske max ett par minuter sammanhängande och bara vid få tillfällen. Som tur är har han aldrig varit otröstlig. Idag när han låg i vagnen och började skrika lite tänkte jag 'ha is i magen, vänta lite..' men det går bara inte haha. Efter nån minut satte jag honom i selen. En så liten tycker jag ska få all tröst som behövs! Skillnad kanske med ett äldre barn som kan skrika för att få sin vilja igenom, där måste man ju vara 'hård' ibland och låta dom skrika. Kommer bli väldigt svårt känner jag 😄

Själv var jag kolikbarn som liten och skrek i 3 månader, kanske det fått mig att känna som jag gör när en liten gråter!

Som tur är har Anton varit lugnare nu och mer sitt vanliga jag igen. Min lilla knubbis! Han har ju ätit så himla ofta senaste veckan..!



Inga kommentarer: