Lyssnade på podden 'Barnvagnspromenader' igår när vi var ute och gick och en kvinna som fick för tidigt så bebis fick ligga i kuvös beskrev hur hon i och med det tycker att det är så jobbigt om bebisen är ledsen eller om någon annan än hon tröstar/försöker trösta. För när bebisen låg i kuvös kunde hon ju inte finnas där och trösta - måste vara sjukt jobbigt att bara stå bredvid!

Hur som, det gick liksom upp ett ljus för mig. Hon satte ord på något som jag inte ens var medveten om själv. När vi var på neo och Anton låg i intensivrummet och på sal så kunde ju inte vi vara hos honom hela tiden, och i det läget var man både chockad, orolig och hade mycket att bearbeta så man flöt mest med. Men nu i efterhand känner jag när jag tänker på det hur jobbigt det var att vara separerad från sin bebis man just fött, under mer än 1 veckas tid. Jag var rädd att han skulle gråta när vi inte var där så att jag inte kunde trösta honom (även om han grät väldigt sällan). Och jag var rädd att han skulle känna sig ensam och övergiven där han låg själv framförallt nattetid och att jag, hans mamma och eg enda trygghet, inte var hos honom. Tänk så hemskt eg att en liten får ligga så, helt ensam. Fantastiskt hur bra de ändå klarar omställningen att komma från den trygga miljön i magen. Men jag insåg detta först nu, och att det förmodligen är därför jag vill vara med honom nära hela tiden, att han inte ska behöva gråta osv. Som att jag vill kompensera honom för den tuffa starten han fick i livet. Det är otroligt vilket starkt band och vilken kärlek och instinkt att skydda sitt barn en mamma har! 

Att få ett barn som föds för tidigt sätter nog djupare spår än jag kunde ana. Jag hoppas att det i alla fall inte sätter några spår hos Anton!