Har ätit frukost, har tvn på. För ljudets skull, annars skulle det vara knäpptyst här hemma. Max har åkt iväg till Trosa till deras sommarhus för att hjälpa till lite. Jag är ensam hemma tills jag ska med tåget till stockholm kl 14. Ibland älskar jag att vara själv, ibland hatar jag det, som idag.Jag förstår inte hur jag stod ut med att leva med en sån här 
känsla fast 100ggr värre i så lång tid. Det är verkligen extremt psykiskt påfrestande. Vissa vet min bakgrund, andra inte. Kanske skriver jag om det en dag, kanske inte. Men när denna känsla dyker upp, ångest, panik, inre stress då vill jag bara slita av mig kläderna för att klä av mig känslan, rusa iväg för att springa ifrån den. Och samtidigt blir jag arg, detta är ju inte jag. Jag avskyr dessa dagar som påminner mig om att saker som hänt alltid kommer påverka mig.
känsla fast 100ggr värre i så lång tid. Det är verkligen extremt psykiskt påfrestande. Vissa vet min bakgrund, andra inte. Kanske skriver jag om det en dag, kanske inte. Men när denna känsla dyker upp, ångest, panik, inre stress då vill jag bara slita av mig kläderna för att klä av mig känslan, rusa iväg för att springa ifrån den. Och samtidigt blir jag arg, detta är ju inte jag. Jag avskyr dessa dagar som påminner mig om att saker som hänt alltid kommer påverka mig. Vissa dagar är ensamheten min värsta fiende.
1 kommentar:
Jag vet vad du menar tjejen... Men man får tänka att antingen har man blivit ett offer av det som hänt.. Eller så har det gjort en stark som en oxe.. Jag väljer det sista ;-)
Take vcare!
Skicka en kommentar