Korten på bordet - jag vet inte vad jag vill/känner och Max är därför i Sthlm. Jag hatar mig själv för jag har egentligen världens bästa kille och för att jag dessutom sårar honom. Och typ nu tänkte jag gå och hänga mig själv.
Många känslor har kommit över mig de senaste dagarna. På sätt och vis känns det som om jag inte befunnit mig i min kropp. Jag har stått som en betraktare vid sidan om och funderat på vilket håll jag ska gå åt. Lusten och viljan till nästan allt har försvunnit och just nu känner jag mest förvirring, förtvivlan, frustration och hopplöshet. Omvärlden rullar på utanför men jag har fastnat i mig själv. När jag träffar andra blir jag snabbt en del av omvärlden, men så fort jag sitter i min kammare tappar jag greppet om allt. Jag vill ha en enkel väg att gå, tack.
Innan har jag känt att jag bara stormat på genom dagarna utan att reflektera. Jag kände att jag behövde konfrontera mig själv. Mina känslor, mina minnen, mina tankar, min problem. Nu har jag på sätt och vis gjort det och då undrar jag istället vad fan det gav? Känns bara..tomt. Det drog mest ner mig på botten igen. Som att leva mitt gamla liv igen, och det gör jag aldrig mer. Innan var stigen rak men nu har jag sprungit runt kors och tvärs och snurrat in mig själv.
En händelse på jobbet där jag höll en människas hand som nästan tog sitt sista andetag två ggr under den tiden påverkade mig väldigt starkt. Det jag trott men inte vetat blev plötsligt uppenbart -jag har stängt in mycket som rör min mormors bortgång. Allt kom upp till ytan och jag kunde verkligen inte sluta gråta... Vilket iof var skönt.
Jag går omkring här som i en jävla dimma och har tappat bort mig själv mer än någonsin. Känns som att en lösning på detta är längre bort än "squaring the circle". Hela jag är i tusen bitar och jag kan inte hitta dom och de passar inte ihop och jag blir bara förtvivlad. Jag har fruktansvärt mycket känslor inuti som jag inte kan hantera, jag vill så mycket men man kan inte alltid bara göra som man vill. Jag har hört talas om nåt som kallas konsekvenser. Gör jag si kanske jag inte blir lycklig, gör jag så kanske jag blir blåst eller hamnar här igen, gör jag så kanske jag ångrar mig resten av livet eller blir lycklig, vem vet? Jag kan inte tänka klart en tanke utan det fladdrar bara förbi fragment av miljoner tankar. Jag vill bara reda ut allt, hitta min väg och att den inte är så förbannat svår att ta sig igenom.
Sen vore det väl för jävla skitdåligt om inte jag kunde klara av att leva mitt egna liv
1 kommentar:
Vad du är bra som faktiskt skriver och funderar över allt och itne bara rusar på och stänger inne allt. Modigt och väldigt klokt. Livet blir bara jobbigare ju äldre man blir kann jag upplysa om iom att ingen längre är självklart. Man jagar ofta något onåbart kan jag känna. MEN, iom att du funderar och analyserar dig själv så kommer du att växa inom dig och det val du gör kommer att bli rätt. Man vet ju liksom inte om något annat än den lösning som blir. Det kommer att gå bra för dig. Kramar
Skicka en kommentar