Kvällspromenad - fjäderlätt rädsla

En hand smekte min kind så varsamt och fjäderlätt ikväll. Jag slöt mina ögon för att fånga ögonblicket, för att spara din beröring i mig för att kunna minnas den varje gång rädslan kommer till mig i natten. Min kropp formades i din och värmen och tryggheten din närhet gav fick mig att falla in i en obekymrad sömn. Var gång någons vingslag väckte mig till liv föll jag oberörd tillbaka in i natten med mitt ansikte tätt intill ditt. Oron fick inatt lov att tyna bort i dimman då jag lycklig kände ditt hjärta slå så nära mitt.

Jag tittade på dig när du sov. Följde varje linje och varje drag. Kanske kände du i natten en beundrande smekning mot din hud. Kanske kände du mina blickar som ville säga dig hur mycket mina ögon tycker om att vila på just dig. Dina fingrar som lekte med mitt hår, din panna mot min, dina andetag i takt med mina. En knivvass sanning viskades svagt i mitt öra. Jag insåg att det var försent att inte fastna i varken ditt leende eller dina ögon. Jag såg mig förskräckt omkring men fann ingen tröst. Jag viskade tillbaka att jag inte får låta rädslan övermanna mig och gå vinnande ur striden. Men tanken envisades med att påminna mig om att du kan skada mig med dina varsamma händer. Sedan vilade jag min panna mot din i en natt full av förnöjdsamhet i otakt med en växande rädsla.

//Jenny