Mormor

Något har hänt. Så fort tankarna vandrar hem till mormor och minnen jag har med mormor så tar det stopp. Hjärnan drar ur kontakten och alla tankar skjuts bort. Det gör mig arg och ledsen. Jag vill tänka på Dig massa mormor. Le och gråta samtidigt. Men det är precis som att jag insett att Du inte kommer tillbaka. Någonsin. Hur mycket jag än gråter så kommer jag aldrig få se Dig igen. Hur ont det än gör så hjälper inte det, det ger Dig inte livet tillbaka. Så kroppen knuffar hårdhänt bort smärtan och tankarna.

En famn är bra i dessa lägen, men jag undrar om jag någonsin kommer öppna mig så mycket för någon. I ord går det bra, i verkligheten sämre. Men som sagt, mina krav är höga. Och när jag hittar den famnen så kommer jag helt enkelt kunna släppa ut sånt här även när jag inte är ensam...