Idag bev jag tagen med storm, i princip. Kanske inte av någon jag var sådär stormförtjust i att bli tagen med storm av, men det var skönt och se att det finns de som vet hur man gör!

Det hela utspelade sig på gymmet. Jag satt på kontoret och gick ut i receptionen för att göra något. När jag kommer ut genom dörren ser jag ett gäng killar av någon form av utländsk härkomst. De initierar ett samtal med Jo som jobbar i repan. Killen som för samtalet börjar titta på mig med ett stort leende. Han pratade någon form av engelska med indisk brytning. Tänk er typ Dr Bombay. Utseendet stämde dock inte riktigt överens med den tolkningen.

Han vänder sig till mig och säger något i stil med "You have to say something to". Och till Jo "She has to say something to". Sedan fortsätter han och säger på ett ungefär "When I see beauty, I wan't to hear beuty". Jag börjar le för att killen var så himla söt och så byter jag några ord med honom. Innan han går säger han till Johanna "She is so beautiful, you tell her when I leave". Johanna och jag skrattade så oerhört hjärtligt när de sedan knallade ut från gymmet in mot stan.

Jag upplever sånt här så himla befriande. Jag älskar människor som bara går rakt fram och säger det de upplever. Det är charmigt, modigt och allt blir så enkelt!

Det är skillnad mot dejtingsidorna, där folk har kort på sina katter, kanariefåglar och vandrande pinnar, för det är ju relevant?