Det känns som att jag blivit inkastad i ett liv fullt av verklighet. Meningsfulla insikter, tillfredsställande möten, kärleksgivande omgivning, leende läppar och ögon fulla av förnöjdsamhet. Och förväntningar.

Jag ägnar mindre och mindre tid åt reflekterande spekulativa tankar och blir mer och mer reaktivt agerande. Mina dagar är livet. Och det växer. Livskonventionen.

Trots att mitt sinne besitter ett ratio där dåliga dagar vs bra dagar inte ens är värt att räkna på så är min kropp något...efterbliven? Den har ännu inte insett att jag tränar lagom, sover ganska lagom, äter bra och för övrigt mår utomordentligt bra, Någon form av mismatch i kommunikationen har uppstått och kroppen sänder ideligen ut signaler som känns igen som en efterhängsen (efterbliven?) förkylning. Min enda kommentar får bli.. wtf?

Dagarna avlöper trots det enligt mina planer och idag blev det vardagslyx i form av tisdagsmiddag med Sara. Mitt batteri i min iPhone är återigen slut och jag konstaterar att jag återigen lyckats maximera avkastningen av dagen.