Jag hade ett samtal med en person i veckan. Och eftersom jag överdoserar empati så berörde det mig. Jag vill så väldigt gärna hjälpa människor som hamnat så långt utanför kartan att de inte kan hitta rätt själva. Det som hade utspelats innan samtalet var inte acceptabelt, men ibland måste man låta bli att döma och lyssna istället.

Ett faktum alla känner till är att vi bryr oss förtvivlat mycket om yta och intryck. Jag gör det. Jag anser det vara högst relevant i flera avseenden, allt från hur jag själv ser ut till hur min bil eller iPhone ser ut. Och egentligen så är det ju inget fel i det, man ska bry sig om det yttre, det måste inte vara påtvingat och ytligt.

Men. Det är när estetiken blir snäv och ofrivillig den blir destruktiv. Man måste leva för sig själv, inte för andra.