Människan är i regel inkapabel att nå livsavgörande insikter på egen hand. Alla känner till den vedertagna frasen att det är olyckligt att något måste inträffa innan det som redan borde varit uppenbart, blir uppenbart. Det vi i regel får förståelse för handlar om att ta vara på det vi har. Vilket indirekt innebär att flytta fokus från banala ting, vilka vi i vardagen ägnar överdimensionerat mycket tid åt. Det kallas felprioriteringar, big time. Ett drastiskt exempel - tänk dig att du förlorar någon du älskar. Hur många av oss kommer känna att vi tillbringade tillräckligt mycket tid tillsammans, att vi sade hur mycket vi tyckte om denna person ofta nog, att vi tog vara på tiden med varandra..

Det är fascinerande, på ett oroväckande vis, att vi varje dag ägnar så mycket tid åt det som betyder så lite. Och att vi i och med detta vårdar det som betyder så mycket, så lite.
Än mer oroväckande är, att vi avverkar dag efter dag utan att inse detta. Tills någonting inträffar. Tills något gör det uppenbart för oss. Då blir allt glasklart, för en tid. Sedan finner vi oss återigen i gamla hjulspår. Jag brottas just nu med att förstå detta. Hur vi kan se det så tydligt, men ändå åter falla in i vardagens banaliteter. Att vi åter måste påminnas. Kronisk dumhet.

Har jag kommit till insikt på egen hand? Dessvärre inte. Jag såg filmen ”Click”. Jag är redan fixerad vid att förvalta min tid väl, men man måste även veta vad man ska förvalta under denna tid.

Och varje morgon när jag vaknar, ska jag se det som är viktigt i livet, och vårda det.