Fy vad jag är allergisk mot att bli bortprioriterad. Att inte vara värd 1 minut. Jag är känslig när det gäller tillit. Tillit är inget jag bara får för någon, det är något man förtjänar. Visar man motsatsen om så bara i små ting, så påverkar det även det stora hela.

Säger man något så är det också det man förväntar sig. Det känns ganska elementärt och eftersom jag vet hur jag själv fungerar kan jag inte ens med lite ansträngning förstå utan vill påstå att i detta pussel är det en bit som känner sig bortprioriterad.

Har suttit med revisorn ett par timmar idag och sedan fortsatt jobba med ekonomi. Börjar bli rejält trött i huvudet nu och funderar på att helt enkelt packa ihop och gå hem. Efter att jag fixat lite andra småsaker som jag vill få gjort idag.