Hemma i Linköping igen, men jag längtar bara tillbaka. Vill vara med P, inte själv här hemma. Jag är fortfarande lite förvånad och tagen av att jag faktiskt träffat någon som jag verkligen inte vill släppa en enda sekund.

Jag är..matt. Vet inte på vilket annat sätt jag ska beskriva det. Känner att mitt tålamod börjar tryta och jag är lättirriterad. Inget direkt engagemang, eller det går snarare i väldiga vågor. Jag har ofta känslan av att jag bara vill få vara ifred. Utan att vara jagad över telefon och sms kvällar, helger och ja..jämt. Det som brukar kännas som en glädje känns som konstgjord andning. Jag måste bort och få vara ifred ett tag helt enkelt. Få identifiera mig med någonting annat än jobbet.

Idag fick jag vara med på TV. Har absolut inget begär av det så det var ytterst ofrivilligt. Men kul att de ville göra ett litet reportage om gymmet nu när vi investerar en massa pengar på att byta ut det mesta i konditionsavdelningen!