Vaknade imorse. Det brukar man ju förvisso göra varje dag, men idag när jag vaknade kände jag mig mer krasslig. Det har verkligen pendlat fram och tillbaka. Så fort jag blir lite kall och fryser så känns halsen av, sen kan det försvinna och så har det hållt på. Men nu kanske skiten bryter ut trots allt.

Kärringen vi mötte igår när mamma och jag var ute och red gjorde att jag blev riktigt arg. Jag drar väl händelsen i sin helhet...

Vi kom skrittandes på en lång grusväg, samma bredd som grusvägar vanligtvis är, när vi såg en bil komma mot oss. Lite längre fram fanns en mötesplats och vi tänkte att vi skulle hinna fram dit. Men jag märker ganska direkt att kärringen kör fort och vi hinner knappt fram till mötesplatsen. Eftersom att jag inte riktigt vet hur Cornetto är när man möter bilar så nära så hade jag gärna sett att kärringen hade saktat ner, vilket normalbegåvade människor gör när de möter en häst på en smal grusväg. Men icke.. För att markera att kärringen skulle sakta ner så gick jag kvar i bilspåret. För då brukar normalbegåvade människor fatta och således sakta ner. Men inte kärringen. Hon är med största säkerhet både mentalt och socialt efterbliven och blåser förbi i full fart, varpå både Cornetto och Moss blir skrämda och hoppar, som väl är inte ut i vägen åtminstone. Adrenalinet i min kropp är oerhört slagkraftigt så jag vänder mig om, skriker "kärringjävel" och ger henne fingret. Jag ser dessutom till att hålla kvar fingret extra länge så att hon verkligen ska se det...

Det är då hon nitar, backar tillbaka, nitar igen och far ur bilen. Hon går fram till mig och talar om något i stil med att tjejen (alltså jag) minsann ska lära mig hur man beter sig. Jag är ju inte direkt talträngd så jag svarar att du känner inte hästen så du kunde med ditt beteende vållat en olycka, visa lite hänsyn för guds skull! Kärringen var på riktigt dåligt humör och hätsk som en rabiesvarg som inte fått mat på 2 månader. Inte ens med toppmodern teknik skulle man lyckas framställa en målgrupp som skulle tycka att hon var trevlig och sympatisk. Hon säger också att ni behöver väl för fan inte gå på vägen, ni kan väl gå åt sidan - ni har ju hela skogen att rida i! (diken på båda sidor..) Och då svarar jag att jaha, och du kan inte bara sakta ner lite!? Då kommer hon av sig och säger att om du inte flyttar på dig tänker jag inte sakta ner?

Gud, kärringen var störd och det hade inte förvånat mig om fradga hade börjar rinna i mungiporna. Mamma frågade om hon brukade göra likadant när hon mötte en bil? Då kom hon av sig igen och sen kallar hon oss för "pack". Jag vrålade när hon gick tillbaka till bilen något i stil med "sök hjälp, du måtte ha en jävligt dålig dag"!

Jag blir helt....mållös, så här i efterhand, över folk som kan bete sig så här. Hur kan man vara så arg och så otrevlig, på så dåligt humör, och bete sig som ovan? Hon kan ju inte må bra. Tilläggas ska att bor man där ute är man ofta hästmänniska själv eller åtminstone visar hänsyn när någon kommer ridande på en smal väg. Slutsatsen är att jag i alla fall är glad att jag gav henne fingret!

Det som detta fick mig att inse ännu mer är hur egoistiska och respekt- och hänsynslösa många människor i dagens samhälle är. Man hjälper inte varandra och är ödmjuk längre, många tänker enbart på sig själva och sitt eget. Det är fruktansvärt enligt mig. Se till att ni själva inte är sådana!