Då har jag träffat kirurgläkare igen. De vill att jag ska vara sjukskriven nu, men hur i helskotta ska jag kunna vara det?! Det är inte ett jobb jag bara kan lägga åt sidan som jag har. Jag driver en verksamhet och ingen gör mina uppgifter om jag är borta... Imorgon måste jag åka dit och se till att alla löner går ut, det kan man inte direkt skjuta upp.. Sen får jag se. Ska in på vidare undersökning också, vet dock inte vilken dag.

Jag tycker att jag trots allt mår bra. Sen förstår ju jag med att blöder man i magen så är ju något inte helt bra. Kroppen säger ifrån på sitt sätt och ignorerar man det, ja, då är man ju bara dum. Samtidigt så är jag den som inte vill vara "svag" eller "mesig" eller att människor ska tro att jag vill bli "ojad" och att man ska tycka synd om mig. Tvärtom, så är jag den som skäms till exempel nu. För att jag inte pallar mer? Men det är bara att inse och erkänna att nu var min gräns nådd. Och att det inte finns någon prestige i att varken jobba ihjäl sig eller att slita för någon annans skull med följden att jag själv mår dåligt.

Jag är så glad och tacksam för all omtanke jag fått från höger och vänster. Jag värdesätter er så otroligt mycket och är glad att ni alla finns och att jag får lov att vara er vän! På sätt och vis blev jag lite förvånad, och glatt överraskad. Så många som bryr sig om mig? Jag är ofta hård mot mig själv och har känt ganska länge nu att jag inte räcker till åt något håll - längden, tvären, bredden. Med andra ord att jag inte räcker till varken på jobb, för vänner, familj eller privat. Därför gör det mig väldigt glad att jag har så många fina människor som ändå bryr sig om mig. En sån här sak, även om det inte är så allvarligt som sådant man skulle kunna råka ut för, får en att tänka om och se saker ur ett lite annat perspektiv, vilket jag nu inser var precis vad jag behövde. Nu gäller det bara att akta sig för att hamna i samma "fälla" igen.