Har repat mig lite sen i förmiddags.. Det gick bra på BVC, allt ser så bra ut och idag vägde han 4440g. Han harvinye ökat lika mycket i vikt som tidigare vilket gjorde mig fundersam, men 220g på en vecka är väl ändå bra antar jag? Frågan är bara varför han ökat mindre, sen kan han ju liksom inte gå upp 500g/vecka hela tiden :D

Efter BVC tog vi en promenad och eftersom Anton sov i vagnen bestämde jag mig för att gå ner till stan med Anton och Henry. Men att gå med en beagle inne i stan med alla dofter är inte helt enkelt, han vill lukta på allt och far fram och tillbaka och stanna var 10e meter. Men vi tog oss fram och åt och köpte en kaffe. Sen åkte vi förbi Cornetto så att jag fick pussa på honom! Och han körde med mulen på mig konstant, mitt stora hjärta! Anton sov när vi kom hem så jag gick ut och skurade på hästransporten och sen landade jag i soffan med en, återigen efter mat, sovande Anton på mig. Ny energi igen :)

Har en riktigt kass dag och känner mig så otillräcklig! Anton har velat vara på mig hela morgonen och dagen idag, och jag får typ panik på att bara sitta stilla. Som tur är skriker han iaf inte utan gnäller mest. Funkade bra att honom i bärselen men så har jag mitt andra lilla hjärta, Henry, som inte ville gå promenad med husse och när Per var ute i trädgården och fixade så ville Henry in/ut/in/ut och så sitter han och stirrar ut mig och undrar varför jag inte gör något med honom :( Och till råga på allt är vi nu på väg till BVC för läkarundersökning och första rota-vaccinet. En sån dag helt enkelt då jag bara vill klona mig alternativt gråta för det känns som att jag inte får ihop allt. Bara att vänja sig vid känslan och sånna här dagar antar jag.. är orolig för hur jag ska fixa det med Henry sen när vi är själva från måndag. Det är så enkelt när det bara är Anton att tänka på tex när vi går en promenad, Henry vill stanna 511ggr och sniffa och gärna gå ut i skogen men det går ju inte. Och Anton går ju naturligt alltid först men får så dåligt samvete för min lilla mysbubbe då. 

Ja herregud det är väl bara att känns sig otillräcklig ett tag och sen komma igen..

Det är så mysigt att ligga och titta på Anton när han sover, prata med honom och titta på hans minspel när han är vaken, pussa på honom, amma och höra hans nöjda små läten. Men ändå börjar jag redan känna att jag behöver stimulera huvudet på något sätt och att det blir skönt när vi kan komma iväg lite mer, vi bor ju på landet. Vi åker ju in till Värnamo och går en promenad på stan men vi har undvikit platser med mycket folk och speciellt inomhus. Sen har jag även blivit lite stressad av att han äter tätt ibland och att jag då måste hitta en plats att amma på som inte är mitt bland folk eller tex blåsigt och så eftersom vi som sagt undvikit att vara inne bland mycket folk (infektionsrisken). Men nu när han är större går det ju lättare och lättare och idag testade jag att ha honom i bärselen och han ammade tom lite i den, skönt! Känns som att den kan bli en riktig 'life saver' längre fram om han vill vara nära och vid bröstet hela tiden, utan att jag ska bli så låst.

Men för att stimulera mitt huvud mer funderade jag tom på att jobba med något några timmar. Får se vad/om jag kan hitta på. Är ju sån att jag behöver aktivera mig för att må bra och att inte jobba är nytt för mig haha :) Men vi kanske får fullt upp sen när vi får rutin på att ge oss iväg på äventyr! Vi ska gå på babymassage iaf, det har jag anmält oss till. Sen är det väl någon 'föräldragrupp' vi kan gå och sen kommer jag vilja gå på babysim också. Så kan hända att vi får fullt upp ändå!

BF idag! Tänk att det egentligen är först nu han var beräknad, men det känns som det mest självklara att han redan varit hos oss i 6 veckor. På ett sätt känner jag mig lite snuvad på spänningen runt BF, att vänta på att värkarna ska dra igång, ta de första värkarna hemma, åka in till förlossningen och allt det. Hade en bild av hur vi åkte in till Värnamo, lämnade Henry hos svärföräldrarna och förväntansfulla gick in till förlossningen. Nu togs vi lite på sängen, hann inte direkt förbereds oss eller 'förstå' vad som hände.

Å andra sidan är jag så lycklig över att allt gick bra, att jag slapp längta längre, bli sådär stor och inte kunna sova eller gå över tiden för den delen. Och att vi redan fått vara 6 veckor med vårt mirakel! 

Jorå, här är han, mjölk-dramaqueen!

Förlossningsberättelse del 3

11.00 När de hade tryckt hårt på min mage så att moderkakan kom ut gick det inte lång stund innan jag började blöda och de tryckte på larmknappen och rummet fylldes med folk. Läkare, flera BM och flera usk. 'Min' BM tryckte så fort det hände stenhårt på min mage för att komprimera livmodern. De andra drog i båda armarna och satte nålar/gav diverse läkemedel. Och läkaren försökte desperat se vart blödningen kom ifrån. De satte KAD. Har i min journal sett att jag fick Methergin (sammandragande effekt på livmodern, minska blödning), cytotec (också för att aktivera livmodern?), syntocinondropp (värkstimulerande?) Cyklokapron (blödningshämmande). När blödningen inte gav sig sade läkaren att vi nog måste åka ner till op. Jag hade bara legat lugnt och låtit dom hålla på, ingen sade något till mig om vad som hände eg, möjligen att de sade 'vi måste stoppa blödningen'. Men när de började prata om op kände jag bara att nej nej nej! Som tur var lugnade sig blödningen, läkaren satte tamponad. I journalen står det att det tolkades som atonisk blödning, dvs livmodern drogs inte samman. Direkt när allt lugnat sig körde de mig till Neo och jag fick ha vår lilla kille på bröstet. Så himla bra att de var måna om att jag skulle få komma till mini snabbt och de kom sedan till neo och undersökte mig med jämna mellanrum. 

Vid det här laget hade jag inte sovit sedan torsdagsmorgonen och nu var det mitt på dagen på lö. Inte ätit sedan fre lunch om det nu kan räknas, det lilla jag åt som jag spydde upp. Och jag hade blött 1,5l blod. Men kroppen är fantastisk som kan ta fram superkrafter! Jag var tvungen att fasta i 3 timmar men sedan körde de mig till förlossningen igen och undersökte mig. Sedan fick jag duscha och blev visad till vårt rum på BB och fick middag. Sedan var jag som en ny människa, om än trött! Men hade inte ont alls och behövde inget smärtlindrande alls, halleluja! De kollade mig regelbundet något dygn, hade lite högt lpk som sjönk och lågt hb så fick Niferex. 

Anton då. Han vägde 2590 och var 46 lång. Han skrek direkt när han kom ut. På neo satte de direkt sond, cpap och elektroder för hjärtfrekvens, andningsfrekvens och saturation (syremättnad). Vi fick direkt sitta med honom på bröstet. Larmen plingade om vartannat vilket var jobbigt (larmar när det kommer under gränsvärden) men oftast var det dålig kontakt som var orsaken. I cpapen blev det kondens ibland och då skrek han. Cpapen togs bort på söndagsförmiddagen, så skönt när han slapp den och han syresatte sig fint, och vi kunde se hans ansikte mer! Han hade lite svårt att hålla blodsockret så från sön-mån kväll fick han dropp. Han hade gulsot och fick sola lö-tis. De stack honom ofta i både händer, fötter och huvud (ffa för att kolla blodsocker och bilirubin) och de hade svårt att få ut blod, lilla hjärtat hade tillslut blåmärken från stick överallt. Han hade apneér då han slutade andas vilket medförde att HF och saturation sjönk. Detta var det jobbigaste man fick ju panik när han inte andades, men han vände det alltid snabbt på egen hand, det var bara någon gång vi fick nypa till honom. Men han fick peyona (typ koffein som vi förstod det) från söndagskvällen fram till att vi åkte hem i princip. Han fick även lite kalcium mm då det var lågt. 

Anton låg i 'intensivrummet' och vi sov ju på BB så på nätterna gick vi till honom och dagarna spenderade vi hos honom förutom när vi åt. Jag började direkt med bröstpump och pumpade 7-8ggr per dag och det kom igång redan på söndagen så han kunde börja sondas med min mjölk och sedan kunde jag hela tiden fortsätta pumpa i takt med att hans matintag ökades. Personalen på neo i Kalmar var toppen, vi trivdes jättebra där! Pga platsbrist bytte vi dock rum på BB 3 ggr vilket var jobbigt, sista natten sov vi tom två våningar ned på barnavdelningen.. 

Neo vaggan i Kalmar

På tisdagen 18/7 flyttades vi till Jönköping. De kom med ambulans och hämtade Anton och vi fick köra egen bil. Denna dag var jag verkligen på bristningsgränsen.. Orolig över hans apneér, väldigt orolig över flytten och den stress det skulle innebära för honom (och risken i trafiken fick jag panik över!) men det gick ju fint.

Transportkuvösen

I Jönköping låg han i sal med 4 platser. Hans värmedyna plockades bort på onsdagen för han var alltid skållhet och höll värmen så bra. Allt flöt på. Varje gång han sondades (var 3e timma) låg han vid bröstet och amningstränade. Livet var typ blöjbyte, amma/sonda, pumpa och så försöka äta. Och så började det om. I Kalmar fanns det mat att hämta alla mål som vi fakturerades för efteråt men i Jkpg på familjeenheten fick man ordna allt själv. Personalen i Jkpg var ok, vi fick inte samma relation till dem då man inte var lika nära som i Kalmar. Men vilken fantastisk vård det finns, tack och lov! 

Salen i Jkpg

21/7 fick han följa med oss till rummet dagtid och 22/7 fick han sova hos oss. Man hade då övervakning med en portabel liten monitor och vi skrev ned HF och saturation varje halvtimma. Vi försökte nu börja träna på att inte titta så mkt på monitorn vilket var svårt och lite jobbigt, det var ju vår trygghet! Vi började komma igång med amningen och började göra avdrag på sondmatningen vissa mål. 25/7 plockade de bort HF-elektroder och de slutade med Peyona. 26/7 tog de bort all övervakning och 27/7 fick vi åka hem men var fortsatt inskrivna med hemsjukvård. Han vägde då 2770g och var 48 lång. 

4/8 slutade vi använda sonden och helammande. Morgonen den 6/8 drog vi sonden och 10/8 skrevs vi ut från neo! Han vägde då 3420g och var 49,5 lång!

Under förlossningen

På väg hem :)

När han proppmätt efter att ha ätit kastar bak huvudet med armen över pannan och mjölk rinnandes i mungiporna - han är en sån dramaqueen! 😂😂 Har tyvärr ingen bild på det men ni får se en annan istället :)

Det är så härligt att kunna gå ut i trädgården och hämta blommor och vi har fortfarande endel som blommar :) Sen är det förvisso en del att ta hand om när man har stor trädgård, värst tycker jag är att beskära träd och hålla efter och klippa buskar.. Det tar tid, vi har mkt buskar och träd, och sen ska man ta hand om alla grenar och allt vilket är mindre kul. För att inte tala om alla löv! Men fint är/blir det! Men tänk vad mycket tid man hade och mycket färre måsten när man bodde i lägenhet!

Dagens buketter

Sågar till 'bollar' med häcksax

Varit ute på en skön promenad i solen, så härligt att få lite sol på sig, inte blivit jättemycket av den varan den här sommaren. Kan inte för mitt liv förstå att vi snart är inne i September! 

Anton var lite gnällig imorse, han har inte bajsat som han brukar (många ggr/dag) men han skriker inte direkt, gnäller till med ett kort skrik sen ser man hur han tar i och fäktar med armar och ben. Men efter lite magmassage och ett bad så var han nöjdare igen och nu sov han hela promenaden och fortsätter sova ute i vagnen. Tror vi är bortskämda med en snäll bebis! Sen får han mycket närhet hela tiden. Kan tänka mig hur mkt svårare det måste vara när man har flera barn.. 

På nätterna sover han i nestet mellan oss men nu har vi liggammat endel och då brukar både han och jag somna. Gillar det inte riktigt för jag tycker det är läskigt att somna så tätt, även om det såklart är världens mysigaste! Får helt enkelt försöka hålla mig vaken.. Jag som tidigare haft sömnproblem och svårt att somna har definitivt inte de problemen nu i alla fall :D Sover dock oftast ganska många timmar totalt sett, 1 1/2-2 1/2 timmar åt gången i 3-4 omgångar. Senaste dagarna har vi gått upp vid nio-tiden :)

Förlossningsberättelse del 2

20.00 CTG. Värkarna började göra mer ont. Började med lustgas. De satte den väldigt lågt och jag kände absolut ingenting av den så jag bad Per att höja till 50/50 :) Lustgasen gav säkert effekt, men framförallt tyckte jag den var bra för att jag fokuserade på andningen. Per var ett jättebra stöd när värkarna kom, låg ju med CTG så han kunde se när en värk kom och när den nådde sin topp. Annars tyckte inte jag att lustgasen gjorde mig fnittrig eller konstig :D Ruset var dock skönt och Per sade att "du var på väldigt bra humör" haha :D Givetvis provade Per också lustgasen! Så småningom höjde vi den till 75/25 och sen fullt tror jag :P Innan klockan 20 så kräktes jag också, minns inte exakt när men minns att BM sade "nu är jag helt säker på att det blir förlossning". Per hade köpt räkmackor som var tanken att vi skulle äta, men jag var inte direkt sugen på mat! Var rädd för att må illa av lustgasen vilket jag dock inte gjorde.

21.00 Undersökning. BM sade då att jag var öppen 7cm! Kändes ju väldigt skönt. Jag frågade dem då "Hur mkt värre blir det, blir det värre än så här?" Varpå de svarade att nej, det blir inte så mkt värre och då sade jag att jag klarade mig utan ryggbedövning. De fortsatte att ge mig antibiotika.

22.15 Nattpersonalen kom in, undersöktes igen. Då sade BM "Nej, det stämmer inte, 5cm öppen skulle jag säga att du är". Wtf?! Hur kunde hon innan ta fel på 2cm... Nu gjorde värkarna o-n-t så jag sade att då vill jag ha ryggbedövning! Kräktes. CTG, allt såg bra ut med mini.

23.00 Läkaren kom in för att ge EDA. Fick sitta  när hon gjorde det, jag trodde de brukade ge den när man låg på sidan? Hon stack, fick sticka om, och igen. Bytte nivå för hon sade att jag var trång mellan kotorna. Och så stack hon säkert 2 ggr minst där också innan den satt, jag minns inte hur många gånger hon fick försöka.. Och så var jag ju tvungen att ta värkar emellan så det tog sin tid. Men effekten av EDAn var ju bara wow! Det stannade förvisso av förloppet, vilket var orsaken till att jag om jag varit fullgången hade försökt undvika EDA, men nu ville de gärna fördröja förloppet så att jag skulle kunna få en spruta kortison till vid 04.30 så det gjorde ju inget. BM sa att jag skulle försöka vila lite vilket jag gjorde, sittandes skräddare i sängen. Åt lite bilar och digestivkex :D Per sov också en stund. Vi hörde hur de i telefon ute i korridoren sade "Nej tyvärr, vi har intagningsstopp.." Man märkte på BM att de hade mycket att göra men nattsköterskorna var toppen!

Lördag 15/7 v33+5
00.55 När EDAn verkat och smärtan från värkarna avtog insåg jag att jag hade sjukt ont i högerarmen. Den var helt uppsvullen och spänd.. Då noterade de att droppet gått subcutant.. Jättekul..

02.00 Fortfarande bara öppen 5cm. Började sitta lite på pilatesboll. Fram till 04.30 väntade vi i princip bara på att tiden skulle gå så jag kunde få nästa kortisonspruta.

04.10 Öppen 6cm.

04.30 Fick kortison. Började efter detta skumpa pilatesboll och var uppe mer.

05.33 Öppen 8cm.

06.10 Eftersom jag var uppe blev signalerna på CTG dåliga så de satte skalp-CTG. En sköterska från Neo kom in och berättade om vad som skulle hända inne hos dem efter förlossningen. Hon sade att var allt ok med mini så skulle jag få upp honom på bröstet en kort stund. Barnläkaren skulle stå redo utanför dörren och sedan direkt gå till Neo, tillsammans med Per. Så fort allt var ok skulle Per få ha mini på bröstet och jag skulle få åka dit så fort allt såg ok ut med mig.

07.05 Öppen 9cm.

08.00 Fortfarande 9cm med strama kanter. De försökte under värkar mjuka upp kanterna utan resultat. Värkarna var inte heller så starka så de satte värkstimulerande dropp.

09.20 Öppen 10cm men inte så mkt tryck i värkar och han behövde sjunka ned med. De höjde droppet. Jag hade kissat men inte så mkt, kände mig inte kissnödig. Men de tappade mig på 600ml :D Stod upp i gåbord och nu gjorde det rätt så rejält ont, men hanterbart med EDAn. Fortsatte få antibiotika.

10.06 Lade mig på sidan, de ökade värkstim droppet lite till. Och efter en stund kom värkarna rejält i ett, utan vila emellan. Detta var första gången jag blev lite "arg". Sade typ till Per att "hur kan hon öka droppet så mkt och sen bara gå!!?? De måste sänka detta!!! I nästa stund var alla där och krystvärkarna började.

10.44 Krystvärkar. Tycker inte jag fick jättemkt hjälp av kroppen, men på några (minns inte hur många, kanske 4-5, krystvärkar så varvhan ute och på mitt bröst! Det värsta var när huvudet var delvis ute men jag var tvungen att vänta till nästa värk för att fortsätta. AJ säger jag bara. Jag tog det lugnt under hela krystarbetet och lyssnade på BM för jag var så rädd för att spricka. Han föddes 10.51, låg på mitt bröst (vilken känsla!!) en kort kort stund sedan försvann Per, barnläkare osv iväg. De konstaterade att jag bara hade spruckit lite i slemhinnan så de sydde det snabbt. Sen skulle moderkakan ut men inget hände så de tryckte på magen. Till slut kom den, men det var då jag började blöda som sjutton. Larm och helt plötsligt var det fullt med folk i rummet.

Mer om det och tiden på neo i del 3!

Förlossningsberättelse del 1

Jag kan börja med att berätta att jag runt v 24 ca började få mycket sammandragningar. Dock inte SD i den form att de kom och gick riktigt, utan så fort jag rörde mig (allt från promenad till att jag böjde mig, reste mig, dammsög osv) så blev magen stenhård och fortsatte att vara det tills jag vilade. Runt v32 anade jag också att slemproppen släppte, i ett par omgångar.

Torsdag 13/7 v33+3

Vi var på semester på Öland. Lugn dag och inget speciellt kändes/hände. Per gick en promenad med Henry men eftersom mina SD gjorde att jag begränsade hur mkt jag rörde mig så blev jag hemma, men tog cykeln och mötte dem halvvägs. Sen solade vi hela dagen och på kvällen åkte vi till västsidan för att fota magen i solnedgången. Reagerade då på att mini rörde sig mindre än vanligt, han brukade vara som mest aktiv på em/kväll. När vi lade oss vid 00-tiden funderade jag på om jag skulle ringa förlossningen eftersom jag känt honom så lite, men tänkte att jag har ju ändå känt små små buffar så jag väntar till imorgon. 

Fredag 14/7 v33+4

01.00 Hann inte sova mer än en timma innan jag vaknade av att det kändes som att jag kissade på mig. Satte mig upp och det kom lite vätska hela tiden och var lite blött på lakanet. Jag förstod/kände direkt att det var fostervatten. Ringde förlossningen i Kalmar och förklarade läget och de sa att vi skulle komma in på kontroll direkt. Vi gick in till pappa i stora huset och väckte honom och sade att han fick ha Henry för vi behövde åka.  Fortsatte att läcka fostervatten så fort jag rörde mig, sipprade liksom lite hela tiden. Fick ta en liten handduk mellan benen när vi skulle åka.

02.30 Inne på förlossningen. En BM bad mig lämna urinprov och hon tittade i handduken och menade att vätskan, som också var blandad med lite blod, såg ut som fostervatten. Läkaren kom in nästan direkt för att undersöka mig och kunde snabbt konstatera att det var fostervatten och att hinnorna gått. 'Ja det här är ingen tvekan' sade hon. Inget öppen. 

Jag visste ju att vattnet kan gå utan att det händer något och att det kan dröja dagar eller tom veckor, och jag hade ju inte haft tillstymmelse till värkar eller ens mensvärkskänsla. Jag tänkte därför att vi kanske skulle få åka hem, men läkaren sade att vi skulle stanna säkert 2 dagar för observation. Fick ligga med CTG som var fint, inga värkar och mini mådde fint. Efter det visade de oss till ett rum, ett förlossningsrum där de kört in en säng till Per också. 

04.30 De tog en temp på mig och gav mig antibiotika (om jag skulle ha en infektion) och en spruta kortison för att påskynda mognad av minis lungor. De ville hinna ge två doser kortison med ett dygns mellanrum om det skulle bli så att han skulle komma, vilket alltså innebar att det helst skulle gå 2 dygn för att det skulle få full effekt. Innan de lämnade oss för att sova kollade de även CRP (som var lågt) och gav oss några mackor. De tog verkligen väl hand om oss när vi kom in!

05.30 Redan innan 06 så började jag känna av 'mensvärkskänsla'. Inte så det gjorde direkt ont men ändå så pass obehagligt att jag inte riktigt kunde sova, slumrade bara någon halvtimma. Vi åt lite frukost och när BM/läkare kom in pratade de om att ringa Värnamo/Jkpg för att se om vi skulle åka dit. Min mensvärkskänsla blev värre och vi bestämde att Per skulle åka upp till Öland och hämta våra saker och Henry.

09.30 Fick en spruta med Bricanyl för att försöka bromsa förloppet. Blev sjukt skakig och hjärtat bankade som tusan av den dosen men värken dämpades iaf. Vid 12-tiden fick jag en äcklig och liten lunch (sill och potatis..) så jag åt knappt något.

12.45 Känslan av mensvärk var tydligt tillbaka, kom och gick. Fick en ny spruta Bricanyl och blev igen lite skakig men inte så mycket som vid första. Det rann under hela förmiddagen blodtillblandat fostervatten. 

13.55 Blev undersökt. Tapp 1cm lång, 1cm öppen. 

15.17 Fick info om att neo Jkpg hade fullt och att vi därför fick stanna kvar i Kalmar, men Per kanske inte kunde sova kvar. Prat om att flytta oss till annat rum. 15.35 nytt CTG, förvärkar 2/10min. Per kom tillbaka och jag bad om lov att få gå ut och hälsa på Henry vilket jag knappt fick 😄 Pers föräldrar hämtade Henry.

16.10 Fick ny spruta Bricanyl. Upplevde inte att den hjälpte/kändes av alls.

17.50 Värkarna började kännas mer, fick ny spruta Bricanyl. (Hade ingen koll på att det var middag och ingen sade något)

18.30 Smärtan från värkarna blev värre trots Bricanylen. De undersökte mig, tappen utplånad, öppen 3cm, teckningsblödning. De konstaterade nu att det verkade bli förlossning, ingen mening att ge mer Bricanyl och vi fick behålla rummet. De fortsatte ge antibiotika. CTG. Satte PVK. 

Resten kommer senare i del 2 och 3!

Den fantastiska lunchen 😄

Har aldrig förstått den där Justin Bieber-hetsen. Jaa bland både barn OCH vuxna. Men nu måste jag medge att 'Friends' tycker jag är riktigt skön!

Och ja. Förlossningsberättelse, jag lovar imorgon kommer första delen. Vi åkte till Öland i torsdags för att njuta av ölandsluften och kom hem idag igen. Anton börjar kännas så stor nu, antar att han går upp bra i vikt. Nu känns han liksom inte lika liten och ömtålig längre. Gissar att han är mer som en normalstor bebis nu! BF nu på söndag eg. Helt galet vad hjärtat bara vill explodera när jag tittar på honom. Kan ligga och titta, snusa i hans hår (hur kan bebis lukta så speciellt och gott?!) och pussa på honom. Han är en riktig goding och på dryga 5 veckor har han aldrig skrikit riktigt, inte mer än skrikit till några sekunder eller på sin höjd en halvminut. Men det kommer väl peppar peppar 😄

Nu sitter jag på träningscykeln. Sprang ju en sväng igår men ska börja lugnt och mina lår är faktiskt lite möra idag, efter endast de 2,8km igår.....

Det här med bloggandet går inte så bra för mig... Då fort jag har en stund över gör jag massa annat, mest saker där jsg rör på mig för man är så mycket stillasittande med en bebis när man ammar och myser. Galet hur mycket man hinner med när man Inter gravid! Jag städar och tvättar bil, har skurat vita knutar och runt fönster på vårt gästhus, tränat, skurat grillkåtan, städat osv osv!

Igår var Antons mormor och 'morfar' Ulf här på besök. Idag har vi varit inne i Värnamo en sväng och gått en promenad och Anton sov sig igenom ett besök hos farmor och farfar.

Idag har BVC varit här på hembesök så vi fick en hel del info och Anton vägde in sig på 3640g. En stor kille ju! Imorgon blir han 1 månad gammal, men eg är det v38+0 idag. Så svårt att greppa att vi egentligen fortfarande skulle gå i väntans tider. I hela två veckor till! Så otroligt tacksam för att allt gått så bra med vår lilla skatt!

Alltså varför får alla oljebaserade D-vitamindroppar när så många bebisar får ont i magen av dom? Kan inte förstå det. Vi fick också det men gick raka vägen till Apoteket och köpte vattenbaserade istället! 

Ska försöka skriva ned min förlossningsberättelse under dagen och komma igång med bloggandet igen :)